Skalka luckorna (Batten down the hatches) [Die Luken verschalken] på däck brukas såsom försiktighetsmått emot hårdt väder till sjös och innebär att luckorna försäkras och tätas, vanligen genom att fästa presenningar öfver dem.

Taget från Lucka.

För att hindra vatten att nedkomma i rummet brukar man skalka (patten down) [verschalken] l:na. Man lägger då en presenning (tar­paulin) [Persennig] öfver luckan och fäster denna rundt om karmarne med skalkjärn (h. batten, h. iron, h. bar) [L.nbägel, L.nschalken, L.neisen, L.nriegel].

Skalka luckorna, att medelst sträckta presenningar göra lastluckorna vattentäta. På långa resor brukar man, innan man lägger på presenningarna, täta luckorna med drev och däröver spika smärtingsremsor. Man lägger därefter ett par goda presenningar och sedan en eller två slitpresenningar stramt över luckorna, viker ned dem och fäster dem med skalkningsjärnen eller skalkningar och kilar eller skruvar (spik) mellan kramporna och luckkarmen. Då lucköppningarna äro mycket stora, brukar man ovanpå presenningarna lägga svåra bommar, som surras stadigt till luckkarmarna för att hindra störtsjöar att riva av presenningarna. Skalkning, en smäcker trälatta, som spikas över den nedvikta delen av en pålagd luckpresenning eller stång av plattjärn, som användes för samma ändamål. ~ -skrampa eller knap, i luckkarmen fastnitad krampa, vari luckjärnet lägges, då man skalkar.

Skalka, täta lastlucka el. annan däcksöppning på fartyg för att hindra överbrytande sjö att nedtränga genom denna; sker vanl. med presenningar.