Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- ordbok:ankare [2022/10/20 20:21]
ludvig [Dictionary of Nautical Words and Terms - 1982]
+++ ordbok:ankare [2026/02/24 23:19] (current)
ludvig [Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765]
@@ Line 1: / Line 1: @@
 ====== Ankare ======
+===== Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765 =====
+**Ankare** äro 6. Pliktankare det swårasta, så daglige och reserve samt töjankaret och 2:ne warpankare. Dertil höra:
+  * Boijen är en tom tunna eller et stycke träd som medelst bojerepet sitter wid flyet, och som den flytter wisar den ankarets plats.
+  * Flyet är den breda delen af kroken som hakar fast i bottnen och är medelst armen fast wid.
+  * Läggen som är fyrkantigt jemntjockt jern wid hwars ända, sitter.
+  * Röringen hwilken tåget är genomträdt och sedan förbändt.
+  * Stocken sitter nerom Röringen och förordsakar at ankaret wänder sig så at flyet griper bottnen.
+  * Tågen äro 6 eller 7 stycken; 5 eller 6 plägar splißas ihopa, och fördelas emellan Toij och dagligas ankaret, och et til plikt ankaret. Der Ebb och flod går är et enkelt tåg wid töijankaret.
+**Boj, ankar Boj, wakare** är et träd eller ihålig tunna som flyter mitt öfwer det stället ankaret ligger på.
+**Bojrepet** eller tåget hwarmed Bojen är fast om flyet förkortas så at det icke mycket öfwerstiger djupet som ankaret ligger på.
 ===== Nutisk Ordbok - 1914 =====
-**Ankare** (Anchof) [Anker] är ett förtöjningsredskap, hvarmed fartyg förtöjas vid sjöbotten och således kvarhållas på en bestämd plats, i öppna sjön såsom fyrskeppen, eller å redd och i hamn så{{  :ordbok:ankare-stendragg-no.png?nolink&100x129}}{{  :ordbok:ankare-sten-no.png?nolink&100x115}}som i allmänhet är fallet med andra fartyg. Ankare hafva brukats så länge människan idkat segelfart. De äldsta ankarne voro sannolikt blott stenar ombundna med en vidja, hvari det af våra förfäder använda basttåget knopades såsom ankartross. Sådana stenar brukas än i dag öfver hela kusten för förankring af smärre, af lotsarna utsatta prickar. Se fig. En fullkomligare typ tillkom sedan, sannolikt inhemsk äfven den. Den torde hafva ut gjort föregångaren till draggen, som den liknar. Vidstående fig., som är en ungefärlig kopia af en stendragg, hvilken ännu användes af fiskare vid Landsort, gifver en framställning af dess utseende. En något så när koniskt formad sten utväljes och inneslutes af två grofva träklykor, som med ändarna fästas i tvenne böjda brädstumpar af segt trä. Dessa ändar utgöra de fyra draggflyna eller de spetsar, som gripa in i den mjuka botten. Den duger naturligtvis ej på stenbotten, men däri liknar den vida modernare redskap. Den tunga stenen bidrager emellertid till draggens tillförlitlighet å vanlig hållbotten. Ankare förekomma nu för tiden af flera slag, mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka beträffar, är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammal modiga ankaret af samma vikt, och i flera örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flera olika nya modeller. Vill man emellertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart.
+**Ankare** (Anchof) [Anker] är ett förtöjningsredskap, hvarmed fartyg förtöjas vid sjöbotten och således kvarhållas på en bestämd plats, i öppna sjön såsom fyrskeppen, eller å redd och i hamn så{{  :ordbok:ankare-stendragg-no.png?100x129}}{{  :ordbok:ankare-sten-no.png?100x115}}som i allmänhet är fallet med andra fartyg. Ankare hafva brukats så länge människan idkat segelfart. De äldsta ankarne voro sannolikt blott stenar ombundna med en vidja, hvari det af våra förfäder använda basttåget knopades såsom ankartross. Sådana stenar brukas än i dag öfver hela kusten för förankring af smärre, af lotsarna utsatta prickar. Se fig. En fullkomligare typ tillkom sedan, sannolikt inhemsk äfven den. Den torde hafva ut gjort föregångaren till draggen, som den liknar. Vidstående fig., som är en ungefärlig kopia af en stendragg, hvilken ännu användes af fiskare vid Landsort, gifver en framställning af dess utseende. En något så när koniskt formad sten utväljes och inneslutes af två grofva träklykor, som med ändarna fästas i tvenne böjda brädstumpar af segt trä. Dessa ändar utgöra de fyra draggflyna eller de spetsar, som gripa in i den mjuka botten. Den duger naturligtvis ej på stenbotten, men däri liknar den vida modernare redskap. Den tunga stenen bidrager emellertid till draggens tillförlitlighet å vanlig hållbotten. Ankare förekomma nu för tiden af flera slag, mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka beträffar, är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammal modiga ankaret af samma vikt, och i flera örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flera olika nya modeller. Vill man emellertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart.
-{{:ordbok:ankare-inglefield-no.png?nolink&200x115}}{{:ordbok:ankare-reliance-no.png?nolink&200x211}}
+{{:ordbok:ankare-inglefield-no.png?200x115}}{{:ordbok:ankare-reliance-no.png?200x211}}
-Det gamla välkända skeppsankarets olika delar kallas (se fig.){{:ordbok:ankare-stockankare-no.png?nolink&200x278  }}\\
+Det gamla välkända skeppsankarets olika delar kallas (se fig.){{:ordbok:ankare-stockankare-no.png?200x278  }}\\
 . Rör ing, klam eller schackel (Anchor ring or anchor shackle) [Ankerring oder Ankerschäkel]\\
 . Ankarstock (Anchor stock) [Ankerstock]\\
@@ Line 17: / Line 28: @@
 . Flypynt el. ankarpynt (Anchor bill or anchor peak) [Ankerpunte oder-Spitze].
-På det här framställda ankaret finnes en klam eller schackel, emedan det är afsedt för ketting, som klammas eller schacklas i ankaret De för kabel afsedda äldre ankarne hade i stället för klämmen en stor ring, röringen, hvari ankarkabeln bändes eller fästades. Det gamla trästockade ankaret har under senare tider alltmer {{  :ordbok:ankare-paraply-skal-no.png?nolink&100x236}}undanträngts af andra typer. Först utbyttes trästocken mot en af järn; sedan ändra des formen i sin helhet. Omstående figurer utvisa några moderna ankare. En del af dem behöfva ej kattas och kipas utan vindas hem till dess de stanna i en fördjupning i skeppsbogen, där de alltid ligga klara att fällas. En lika egendomlig som sinnrik anordning företer sättet för våra moderna fyrskeppsankares inhifning. Paraplyankare (Mushroom anchor) [Schirmanker} är den rätta benämningen på dessa ankare, och ej skål ankare, som är något annat. Paraplyankaret ser ut som en champignon eller paraply (Mushroom) [Schirm}, men skålankaret (Mud anchor) [Schildanker} blott som en skål, se fig. På fyrskeppen sitter numera ankarklyset midt i förstäfven. Denna anordning, som visat sig realisera det därmed afsedda ändamålet, till kom för att hindra fyrskeppen att under storm kasta sig snedt för sjöarna, hvarigenom svår frestning på ketting och ankare uppstod och sjön lätt bröt öfver fartyget. Klysen på fyrskeppen voro nämligen förr anbrakta såsom än i dag brukas på andra fartyg, d. v. s. å ömse sidor om och stundom ett par meter ifrån stäfven. Detta utöfvar intet skadligt inflytande för fartyg, som ankra å skyddade ankarsättningar eller i goda hamnar, men för fyrskeppen, som ligga ankrade midt i sjön, stundom så långt från närmaste land att detta ej kan upptäckas, blir förhållandet annorlunda. Under storm drogo de gamla ankaranordningarna fartygen på sned och kommo dem att skära från den sida, där det klys satt, som för tillfället användes; ungefär såsom för hållandet är om man bogserar en båt och bogsertrossen ligger på sidan om och några decimeter från båtstäfven. Men ej nog härmed. Genom den moderna klysanordningen tjänstgöra fyrskeppens ankare under gång mot sjö och vind som klysproppar och hindra vattnet att rusa in genom klyset och fylla däcket, När ankaret vindas hem går nämligen hela läggen in i det långa klyset, som slutar i en ringformig vulst något öfver vattenytan, mot hvilken vulst ankarskålen passar.
+På det här framställda ankaret finnes en klam eller schackel, emedan det är afsedt för ketting, som klammas eller schacklas i ankaret De för kabel afsedda äldre ankarne hade i stället för klämmen en stor ring, röringen, hvari ankarkabeln bändes eller fästades. Det gamla trästockade ankaret har under senare tider alltmer {{  :ordbok:ankare-paraply-skal-no.png?100x236}}undanträngts af andra typer. Först utbyttes trästocken mot en af järn; sedan ändra des formen i sin helhet. Omstående figurer utvisa några moderna ankare. En del af dem behöfva ej kattas och kipas utan vindas hem till dess de stanna i en fördjupning i skeppsbogen, där de alltid ligga klara att fällas. En lika egendomlig som sinnrik anordning företer sättet för våra moderna fyrskeppsankares inhifning. Paraplyankare (Mushroom anchor) [Schirmanker} är den rätta benämningen på dessa ankare, och ej skål ankare, som är något annat. Paraplyankaret ser ut som en champignon eller paraply (Mushroom) [Schirm}, men skålankaret (Mud anchor) [Schildanker} blott som en skål, se fig. På fyrskeppen sitter numera ankarklyset midt i förstäfven. Denna anordning, som visat sig realisera det därmed afsedda ändamålet, till kom för att hindra fyrskeppen att under storm kasta sig snedt för sjöarna, hvarigenom svår frestning på ketting och ankare uppstod och sjön lätt bröt öfver fartyget. Klysen på fyrskeppen voro nämligen förr anbrakta såsom än i dag brukas på andra fartyg, d. v. s. å ömse sidor om och stundom ett par meter ifrån stäfven. Detta utöfvar intet skadligt inflytande för fartyg, som ankra å skyddade ankarsättningar eller i goda hamnar, men för fyrskeppen, som ligga ankrade midt i sjön, stundom så långt från närmaste land att detta ej kan upptäckas, blir förhållandet annorlunda. Under storm drogo de gamla ankaranordningarna fartygen på sned och kommo dem att skära från den sida, där det klys satt, som för tillfället användes; ungefär såsom för hållandet är om man bogserar en båt och bogsertrossen ligger på sidan om och några decimeter från båtstäfven. Men ej nog härmed. Genom den moderna klysanordningen tjänstgöra fyrskeppens ankare under gång mot sjö och vind som klysproppar och hindra vattnet att rusa in genom klyset och fylla däcket, När ankaret vindas hem går nämligen hela läggen in i det långa klyset, som slutar i en ringformig vulst något öfver vattenytan, mot hvilken vulst ankarskålen passar.
 **Ankare, olika slag**. Hvarje större fartyg har flere ankare. Det vanligaste är det s. k. dagliga ankaret (Second bower) [Täglicher Anker]. Detta är i allmänhet det lättare bogankaret (Bower or bow anchor) [Bug anker], Vidare finnes ett tyngre bogankare (Best bower or first bower) [Schwerer Buganker oder grosser Buganker}, som fälles i hårdt väder eller för stark ström. Ofta förekomma reservankare, som då bruka ligga i fockrösten, hvarför de benämnas röstankare eller relingsankare (Waist anchor) [Rustanker], För fartygets varpning,förflyttning,finnes minst ett varpankare (Kedge or K- anchor) [Wurfanker oder Warpanker], Vidare vid behof isankare (Ice anchor) [Eisanker] och reservankare (Spare anchor) [Rpserveanker], Ankare utan stock (Stockless anchor) [Stockloser Anker] brukas stundom. Ankare å strand, nedgräfdt i sand eller fästadt med ett par pålar e. d. = strandankare (Shore anchor) [Wallanker], Ankare med en arm, skrufankare, som skrufvas ned i botten såsom en vanlig skruf, samt det förr nämnda skålankaret begagnas till förankring af bojar och moringar m. m. — Äfven andra slags ankare finnas.
@@ Line 27: / Line 38: @@
 **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\
 \\
-{{:ordbok:ankare-nf-forsta.png?nolink&300x293}}\\
+{{ :ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\
 \\
 hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\
 \\
-{{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?nolink&300x164}}\\
+{{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164 }}\\
 \\
 fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\
 \\
-{{:ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?nolink&300x155}}\\
+{{ :ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\
 \\
 han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild.
+===== Handbok i Sjömanskap - 1948 ====
+**Ankare.** Det vanliga ankaret, fig. 151, utgöres av läggen, vars nedre ända, kronan, utgrenar sig i två uppåtböjda armar. På armarnas yttre ändar finnas två nästan triangulära flyn, vilkas spetsar benämnas flypyntar.
+Den genom läggens övre ända gående stocken, som alltid står vinkelrätt mot armarnas plan, är vanligen av rundjärn samt så inrättad, att den, då ankaret ej nyttjas, kan läggas utmed läggen. För kättingens förening med ankaret finnes vidare en ring, kallad röring, eller en klam vid läggens toppända.
+Ankaret är förfärdigat av smidesjärn och armarna äro hopsvetsade med läggen så att krona, lägg och armar bilda ett enda stycke. På läggen finnes vanligen ett balansmärke inmejslat och på platsen för detta å en del ankare en balansring i vilken ankaret lyftes.
+Vid ankring når ankaret botten med kronan först varpå det stjälper över, tills det vilar på ena stockändan och armarna ligga horisontalt. När kraft kommer på kättingen, kantrar ankaret mot sidan till dess nu stocken kommer att ligga horisontalt och ett av flyna ställes i läge att gripa tag. Efterhand som dragningen i kättingen ökas, tvingas flyet allt djupare ned, förutsatt att dragningen sker så nära parallellt med bottnen som möjligt, något som i sin tur kräver att rikligt med kätting stickes ut, framför allt då ankaret just står i begrepp att taga fäste.
+Det vanliga ankarets hållkraft är mycket stor. Vissa nackdelar äro emellertid förknippade med dess användande. Dels griper det tag endast med ett fly och dels har kättingen lätt att fastna i det andra, rakt uppstående flyet, varvid ankaret kan ryckas loss eller kättingen oklaras. Dessa olägenheter har man vid nyare ankartyper sökt avhjälpa genom att göra flyarmarna rörliga och i övrigt så konstruera ankaret, att det blir lättare att hantera och stuva ombord än det vanliga.
+{{:ordbok:his-ankare-fig151.png?200 |}}
+På de varandra snarlika //Porters// och //Trotsmans// ankare, som till formen likna det vanliga ankaret, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda beståndsdelar. Läggens nedre klykformiga ända griper om armarna vid kronan, och kring en bult, som går genom klykan och kronan, äro armarna rörliga. På underkant av de egentliga flyna finnas smärre kantringsflyn, vilka verka såsom hävtyg och giva flyarmen den fördelaktigaste ställningen för nedträngandet i ankarbottnen. Då ankaret tagit botten och kraft kommer på kättingen, tränger det ena flyet ned i bottnen under det att det andra vrides in mot läggen och stannar vid denna. Härigenom får ankaret mindre benägenhet att kantra, och olägenheterna med en rakt uppstående flyarm undgås.
+//Patentankare//. Jämte det vanliga ankaret har sedan länge många andra ankarkonstruktioner varit i bruk, exempelvis Martins ankare med stock samt Halls, Tyzaks, Inglefields, Smiths, Byers och Taylors m. fl. stocklösa s. k. patentankare. Följande egenskaper äro gemensamma för dem alla:
+) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders
+vinkel på båda sidor om stocken.\\
+) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem.\\
+) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast.\\
+) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att gripa fast.\\
+) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas.\\
+På //Martins// ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg.{{ :ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}}
+//Halls// ankare, fig. 153, har en tung och kraftig krona, försedd med två vingformiga sidoflyn eller hjälpflyn, som verksamt bidraga att öka ankarets hållkraft och försäkra flynas nedträngande i botten. Kronan är på undersidan trågformigt urholkad med en öppning upptill, genom vilken läggen föres. Krona och flyarmar äro i ett stycke. Halls ankare har visat sig äga mycket stor hållkraft och är ett bland de mest spridda patentankarena. Bland ankare för speciella ändamål märkas skålankare, moringsankare, draggar och skruvankare, fig. 154.
+{{:ordbok:his-ankare-fig153.png?200 |}}
+{{:ordbok:his-ankare-fig154.png?200 |}}
+Antal ankare ombord m. m. Det är i lag föreskrivet hur många ankare av olika slag, fartyg skola medföra, tillika med detaljerade bestämmelser om ankarnas vikt, materialets beskaffenhet, hållfasthetsprov m. m. Från ett till tre bogankare skola finnas, varjämte tillkommer ett strömankare och för större fartyg dessutom ett à två varpankare. Ankare med en vikt utan stock över 100 kg skall vara försett med prövningscertifikat, varjämte å varje ankare skall vara anbragt fabriksstämpel och löpande tillverkningsnummer. Dessutom skall ankarets vikt vara tydligt instämplat på läggen. Materialet skall vara av sådan styrka, att ankaret utan nämnvärd formförändring skall kunna utstå vissa i lag föreskrivna belastningsprov. Ankare, för vilka provningscertifikat utfärdats, förses med två på armar och lägg anbragta provningsmärken av följande utseende:
+På det ena märket instämplas registreringsnummer, bestående av fartygsinspektionsdistriktets märke med löpande nummer, ävensom årtal för provningen, provbelastning i ton, provmaskinens märke och kontrollantens personliga kontrollmärke. Å det andra märket instämplas ankarets vikt såväl med som utan stock, höjd för fallprov, om sådant utförts, samt kontrollantens personliga kontrollmärke. Den ena sidan av ankaret bör upptaga uteslutande de officiella provningsmärkena, medan tillverkarens fabriksstämpel och löpande tillverkningsnummer böra finnas å den andra sidan.
+{{:ordbok:his-ankare-maerke1.png?200|}}
+{{:ordbok:his-ankare-maerke2.png?200|}}
+===== The Sailor's Word-Book - 1867 =====
+**ANCHOR**. A large and heavy instrument in use from the earliest times for holding and retaining ships, which it executes with admirable force. With few exceptions it consists of a long iron shank, having at one end a ring, to which the cable is attached, and theother branching out into two arms, with flukes or palms at their bill or extremity. A stock of timber or iron is fixed at right angles to the arms, and serves to guide the flukes perpendicularly to the surface of the ground. According to their various form and size, anchors obtain the epithets of the sheet, best bower, small bower, spare, stream, kedge, and grapling (which see under their respective heads). Anchor floating, see FLOATING ANCHOR.—At anchor, the situation of a ship which rides by its anchor.—To anchor, to cast or to let go the anchor, so that it falls into the ground for the ship to ride thereby.—To anchor with a spring on the cable, see SPRING.\\
+Anchor is also used figuratively for anything which confers security or stability.
 ===== Patterson's Illustrated Nautical Dictionary - 1891 =====
@@ Line 43: / Line 90: @@
 **Anchor**. The iron shape used to drop overboard, and, being connected with the vessel l)y a cable of iron or rope, it holds her riding near the place below which the anchor is resting on the bottom.
-{{:ordbok:anchor-patterson.png?nolink&600x847}}
+{{:ordbok:anchor-patterson.png?600x847}}
 ===== Dictionary of Nautical Words and Terms - 1982 =====

Historik

User Tools

Site Tools

Differences

Page Tools