| **Ankare**, en järnpjäs närmast liknande en dubbelhake, som är avsedd att fasthålla ett fartyg på en plats, där andra fastgöringsmedel saknas. Ankare äro antingen stockankare (försedda med en tvärstock att vila på) eller stocklösa. ~ induktor, se efter ankra. ~ -armar, de hakformade grenar, som utgå från ankarläggens undra del. ~ -backnlng, ett mindre ankare, fastgjort för om ett större för att förstärka detsamma. ~ -boj, boj eller ett stycke trä som med tåg (bojrep) fastgöres vid ankaret, innan man låter detta falla, för att utmärka dess plats. ~ -don, gemensamt namn på ankare och kätting. ~ -dyna eller ankarfodring, dubbel plankbeklädnad på skeppssidan förom fockröstet för att skydda den för ankaret, då detta tages in eller bogas ut. ~ -dävert, lyftkran på backen i stället för kranbalkar. ~ föra ut ett — då man behöver föra ut ett ankare för att taga sig av grund eller förhala, hänger man det akterut i en båt och håller fast det med en bändsel i ringen eller kroken akter ut. Varptrossen göres fast i ankarringen medelst ett ankarstek och bukterna skjutas upp klara över tofterna och vändas sedan, så att den bukt, som är fast i ankaret, kommer att ligga överst. Varpankare skall vara försett med boj för att utvisa, var det ligger. ~ -t draggar, då det ej griper fast i botten. Det kan bero på, att man har för litet kätting ute, och är det lätt av hjälpt genom att sticka ut mera. ~ -t, fira-, för kran, släppa ned ankaret från relingen, tills det hänger lodrätt under kranbjälken färdigt att låta gå.~ fiska-, fånga ankarflyet med fiskhaken, då det hänger under kranbjälken för att med fiskginan hala upp det på relingen, då man skall segla. ~ fälla eller låta gå-, lägga av penterlinan eller kättingen, vari ankaret hänger under kranbjälken, eller, om det hänger för klyset, släcka upp kättingen från spelet, så att det faller. ~ griper, då det hugger fast i botten. ~ göra klart — kasta loss surrningarna, hugga an taljorna, varmed det förflyttas till sin plats under kranbjälken och på relingen. De stocklösa ankarna äro alltid klara, emedan de hivas med läggen rätt in i klyset. ~ hiva upp-, vinda upp det till klyset. ~ hoppar, då det råkar på hård botten, där det ej kan gripa. ~ katta-, med kattginan hala upp ankaret från klyset till kranbjälken eller ankardäverten. ~kipa-, att hala upp ankaret på relingen, vilket på segelfartyg brukade ske medelst en gina, som höggs i den om flyet gripande fiskhaken, vars skinkel lädes i kipen på ändan av en lös bom för att hålla ankaret ut från skeppssidan. ~ sticka-, i botten brukar man göra med stockankaren, då man ligger vid kaj för att ej skadas av passerande närgångna fartyg. ~ ”— syns”, varskor styrmannen förifrån, då man lättar ankar, och stocken kryper upp mot vattenbrynet. ~ ”— är för klyset”, rapport från styrmannen, då röringen nått klyset under upphivningen. ~ ”— är lätt”, rapport från styrmannen, då han kan se, att kättingen hänger lodrätt ned och svänger, och ankaret sålunda har rest sig från bottnen. ~ är stockskjutet, se stockskjutet. ~ ”— upp och ned” rapport från styrmannen, då han ser, att ankaret har rest sig från botten färdigt att lättas. ~ -fly, den spadformiga delen av en ankararm, varmed ankaret griper. ~ -grund, ställe där det är lämpligt att ankra. Betecknas ofta i sjökort med ett ankare. ~ -kran, mindre lyftkran på backen för ankaret. ~ -krona eller ankarkryss, den tjockaste delen av ett ankare, varifrån armarna utgrena sig. ~ kätting, kätting, varmed ankaret och fartyget äro förenade. Den är fästad vid ankaret medelst en schackel eller klam samt tagen runt ankarspelet tre gånger, om det är handspel. På ångspel, som numera allmänt brukas (såvida man ej rent av har elektriskt) ligger kättingarna en på var sida om pallstötten i stora rörliga skivor, som kunna ansättas med friktion och bli stillastående. Nedre ändan av kättingen är fastgjord i botten av kättingboxen, där kättingen förvaras och stuvas klar till utlöpning. Ovanpå densamma får ingenting läggas, som kan vara i vägen. Kättingen är antingen stolpkätting (varje länk försedd med en stolpe i mitten) eller kortlänkad (utan stolpe). För varje 15:de famn finnes på stolpkätting ett lås eller schackel, som bör vara märkt med ett s. k. körnarmärke, 1 för 15, 2 för 30, 3 för 45 o. s. v. så att man lätt skall kunna förvissa sig om, huru mycken kätting, som är utstucken. Låsen äro eller skola vara försedda med pinnar av segt trä, som fästa dem vid de mellansittande bultarna för att dessa ej må äta sig loss och ankare med kätting bliva liggande kvar på sjöbotten, då man hivar upp. Kortlänkad kätting användes endast på mindre fartyg. Längden på ankarkättingar varierar efter fartygens storlek från 60 famnar till 360 på mycket stora fartyg. Vikt och dimensioner för ankare och kätting finner man i tabeller, upprättade av vissa klassificeringssällskap mot så kallade equipment numerals eller i tabellbilaga VI, Byggnadsreglemente, sid. 276, mot utrustningsnummer i Carl Malméns Sjöfartssäkerheten, del II. ~ -kättingens visning kallar man dess riktning från klyset räknat, då ankaret är ute. ~ -lanterna, denna föres, när fartyget ligger till ankars, från solens nedgång till dess uppgång. Den skall visa ett vitt, klart likformigt och oavbrutet sken, som är synligt runt hela horisonten på minst en distansminuts avstånd. På fartyg av mindre än 45 meters längd skall den vara upphängd ej mindre än 6 meter över relingen på lämpligt ställe förut t. ex. på fockstaget. Fartyg av 45 meter eller därutöver skall föra en liknande lanterna förut icke lägre än 6 meter och icke högre än 12 över relingen samt därtill i närheten av eller vid fartygets akter på en höjd, som icke är lägre än 4,5 m. än det förliga ljuset, en liknande lanterna. ~ -liggare, fartyg som ligger förankrat, skall föra ankarlanternor, som sagts och dessutom i tjocka ringa hastigt på skeppsklockan vid pass 5 sekunder varje minut. ~ -lås, sprint eller hasp, som fasthåller penterlinan på överkant av kranbjälken och som slås undan, då ankaret skall läggas av. ~ -lägg, den längsta delen av ett ankare eller kroppen. ~ -muljör, en fällarm, varmed ett ankare bringas ut från fartygssidan, då det skall fällas. ~ -nöt, en fals eller avsats på ankarläggen i närheten av röringen. Falsen är avsedd som stöd för ankarstocken, då denna är av trä. ~ -pynt, den yttersta spetsen på ankarflyet. ~ -ring eller röring, ring, som genomgår ankarläggens övra ända, och varuti kättingen eller kabeln är fastgjord. ~ -schackel, en lyrformig järnbygel, som medels en grov bult fasthåller kättingen vid ankaret, motsvarande allt så en röring. ~ -sko, ett urhålkat trästycke, som lägges under ankarflyet, för att sidan ej skall taga skada av flyet, då ankaret bogas av. ~ -spel, den anordning förut på ett fartyg, varmed ankaret vindas upp. Härav finnas många slag såsom gångspel med vertikal axel, brott spel eller bråspel med horisontal axel samt ångspel, som numera vanligtvis finnes på ångfartyg. ~ -stek, fastgöringssätt av en kabel i ett ankare. Tåget klädes först med segelduksremsor, där det är utsatt för friktion mot ankaret. Man tager därefter en rundtörn med tampen genom röringen, varefter man slår ett halvslag med samma tamp om fasta parten av tåget och sejsar upp den med en bändsel till samma part. Man kan även sejsa tampen till det gjorda halvslaget, så att tampen beknipes, då man samsar till steket. ~ -stock, 1) den del av ankaret, som är vinkelrät mot läggen, och som tjänar att balansera ankaret och alltid låta ett av flyna gripa. Den kan vara av trä och består då av tvenne eller flera stycken, som ligga utom läggen, vilande mot ankarnöten, fasthållna sinsemellan av järnband. Eller den kan vara av järn och går då igenom läggen; 2) ett avlångt mjukt rågbröd. ~ -tåget eller tåget, som det kallades förr i världen, användes i stället för ankarkätting ~ -sättning, se ankargrund. ~ -vakt, vaktman, som skall se efter fartyget, då det ligger till ankars. Särskilt skall han se till, att ankarlanternorna brinna klart, samt att fartyget icke driver. Om så skulle inträffa, skall han genast varsko förste styrmannen. Vid kantring av tid i tidvatten, skall han passa rodret, så att fartyget icke snurrar runt ett helt varv och oklarar kättingen, utan svingar tillbaka och håller kättingen klar. När fartyget anropas, skall han svara ett tydligt ”hallå”, och om han har anledning tro, att det är någon, som tillhör fartyget, skall han antingen ro efter den, som ropar, eller föranstalta om, att han blir avhämtad. Vakten har sin plats på däck och ej i skansen, som kan sköta sig själv. ~ öga, hål i ankarläggen för röringen eller ankarschackeln. | **Ankar-e**, en järnpjäs närmast liknande en dubbelhake, som är avsedd att fasthålla ett fartyg på en plats, där andra fastgöringsmedel saknas. Ankare äro antingen stockankare (försedda med en tvärstock att vila på) eller stocklösa. ~ induktor, se efter ankra. ~ -armar, de hakformade grenar, som utgå från ankarläggens undra del. ~ -backnlng, ett mindre ankare, fastgjort för om ett större för att förstärka detsamma. ~ -boj, boj eller ett stycke trä som med tåg (bojrep) fastgöres vid ankaret, innan man låter detta falla, för att utmärka dess plats. ~ -don, gemensamt namn på ankare och kätting. ~ -dyna eller ankarfodring, dubbel plankbeklädnad på skeppssidan förom fockröstet för att skydda den för ankaret, då detta tages in eller bogas ut. ~ -dävert, lyftkran på backen i stället för kranbalkar. ~ föra ut ett — då man behöver föra ut ett ankare för att taga sig av grund eller förhala, hänger man det akterut i en båt och håller fast det med en bändsel i ringen eller kroken akter ut. Varptrossen göres fast i ankarringen medelst ett ankarstek och bukterna skjutas upp klara över tofterna och vändas sedan, så att den bukt, som är fast i ankaret, kommer att ligga överst. Varpankare skall vara försett med boj för att utvisa, var det ligger. ~ -t draggar, då det ej griper fast i botten. Det kan bero på, att man har för litet kätting ute, och är det lätt av hjälpt genom att sticka ut mera. ~ -t, fira-, för kran, släppa ned ankaret från relingen, tills det hänger lodrätt under kranbjälken färdigt att låta gå.~ fiska-, fånga ankarflyet med fiskhaken, då det hänger under kranbjälken för att med fiskginan hala upp det på relingen, då man skall segla. ~ fälla eller låta gå-, lägga av penterlinan eller kättingen, vari ankaret hänger under kranbjälken, eller, om det hänger för klyset, släcka upp kättingen från spelet, så att det faller. ~ griper, då det hugger fast i botten. ~ göra klart — kasta loss surrningarna, hugga an taljorna, varmed det förflyttas till sin plats under kranbjälken och på relingen. De stocklösa ankarna äro alltid klara, emedan de hivas med läggen rätt in i klyset. ~ hiva upp-, vinda upp det till klyset. ~ hoppar, då det råkar på hård botten, där det ej kan gripa. ~ katta-, med kattginan hala upp ankaret från klyset till kranbjälken eller ankardäverten. ~kipa-, att hala upp ankaret på relingen, vilket på segelfartyg brukade ske medelst en gina, som höggs i den om flyet gripande fiskhaken, vars skinkel lädes i kipen på ändan av en lös bom för att hålla ankaret ut från skeppssidan. ~ sticka-, i botten brukar man göra med stockankaren, då man ligger vid kaj för att ej skadas av passerande närgångna fartyg. ~ ”— syns”, varskor styrmannen förifrån, då man lättar ankar, och stocken kryper upp mot vattenbrynet. ~ ”— är för klyset”, rapport från styrmannen, då röringen nått klyset under upphivningen. ~ ”— är lätt”, rapport från styrmannen, då han kan se, att kättingen hänger lodrätt ned och svänger, och ankaret sålunda har rest sig från bottnen. ~ är stockskjutet, se stockskjutet. ~ ”— upp och ned” rapport från styrmannen, då han ser, att ankaret har rest sig från botten färdigt att lättas. ~ -fly, den spadformiga delen av en ankararm, varmed ankaret griper. ~ -grund, ställe där det är lämpligt att ankra. Betecknas ofta i sjökort med ett ankare. ~ -kran, mindre lyftkran på backen för ankaret. ~ -krona eller ankarkryss, den tjockaste delen av ett ankare, varifrån armarna utgrena sig. ~ kätting, kätting, varmed ankaret och fartyget äro förenade. Den är fästad vid ankaret medelst en schackel eller klam samt tagen runt ankarspelet tre gånger, om det är handspel. På ångspel, som numera allmänt brukas (såvida man ej rent av har elektriskt) ligger kättingarna en på var sida om pallstötten i stora rörliga skivor, som kunna ansättas med friktion och bli stillastående. Nedre ändan av kättingen är fastgjord i botten av kättingboxen, där kättingen förvaras och stuvas klar till utlöpning. Ovanpå densamma får ingenting läggas, som kan vara i vägen. Kättingen är antingen stolpkätting (varje länk försedd med en stolpe i mitten) eller kortlänkad (utan stolpe). För varje 15:de famn finnes på stolpkätting ett lås eller schackel, som bör vara märkt med ett s. k. körnarmärke, 1 för 15, 2 för 30, 3 för 45 o. s. v. så att man lätt skall kunna förvissa sig om, huru mycken kätting, som är utstucken. Låsen äro eller skola vara försedda med pinnar av segt trä, som fästa dem vid de mellansittande bultarna för att dessa ej må äta sig loss och ankare med kätting bliva liggande kvar på sjöbotten, då man hivar upp. Kortlänkad kätting användes endast på mindre fartyg. Längden på ankarkättingar varierar efter fartygens storlek från 60 famnar till 360 på mycket stora fartyg. Vikt och dimensioner för ankare och kätting finner man i tabeller, upprättade av vissa klassificeringssällskap mot så kallade equipment numerals eller i tabellbilaga VI, Byggnadsreglemente, sid. 276, mot utrustningsnummer i Carl Malméns Sjöfartssäkerheten, del II. ~ -kättingens visning kallar man dess riktning från klyset räknat, då ankaret är ute. ~ -lanterna, denna föres, när fartyget ligger till ankars, från solens nedgång till dess uppgång. Den skall visa ett vitt, klart likformigt och oavbrutet sken, som är synligt runt hela horisonten på minst en distansminuts avstånd. På fartyg av mindre än 45 meters längd skall den vara upphängd ej mindre än 6 meter över relingen på lämpligt ställe förut t. ex. på fockstaget. Fartyg av 45 meter eller därutöver skall föra en liknande lanterna förut icke lägre än 6 meter och icke högre än 12 över relingen samt därtill i närheten av eller vid fartygets akter på en höjd, som icke är lägre än 4,5 m. än det förliga ljuset, en liknande lanterna. ~ -liggare, fartyg som ligger förankrat, skall föra ankarlanternor, som sagts och dessutom i tjocka ringa hastigt på skeppsklockan vid pass 5 sekunder varje minut. ~ -lås, sprint eller hasp, som fasthåller penterlinan på överkant av kranbjälken och som slås undan, då ankaret skall läggas av. ~ -lägg, den längsta delen av ett ankare eller kroppen. ~ -muljör, en fällarm, varmed ett ankare bringas ut från fartygssidan, då det skall fällas. ~ -nöt, en fals eller avsats på ankarläggen i närheten av röringen. Falsen är avsedd som stöd för ankarstocken, då denna är av trä. ~ -pynt, den yttersta spetsen på ankarflyet. ~ -ring eller röring, ring, som genomgår ankarläggens övra ända, och varuti kättingen eller kabeln är fastgjord. ~ -schackel, en lyrformig järnbygel, som medels en grov bult fasthåller kättingen vid ankaret, motsvarande allt så en röring. ~ -sko, ett urhålkat trästycke, som lägges under ankarflyet, för att sidan ej skall taga skada av flyet, då ankaret bogas av. ~ -spel, den anordning förut på ett fartyg, varmed ankaret vindas upp. Härav finnas många slag såsom gångspel med vertikal axel, brott spel eller bråspel med horisontal axel samt ångspel, som numera vanligtvis finnes på ångfartyg. ~ -stek, fastgöringssätt av en kabel i ett ankare. Tåget klädes först med segelduksremsor, där det är utsatt för friktion mot ankaret. Man tager därefter en rundtörn med tampen genom röringen, varefter man slår ett halvslag med samma tamp om fasta parten av tåget och sejsar upp den med en bändsel till samma part. Man kan även sejsa tampen till det gjorda halvslaget, så att tampen beknipes, då man samsar till steket. ~ -stock, 1) den del av ankaret, som är vinkelrät mot läggen, och som tjänar att balansera ankaret och alltid låta ett av flyna gripa. Den kan vara av trä och består då av tvenne eller flera stycken, som ligga utom läggen, vilande mot ankarnöten, fasthållna sinsemellan av järnband. Eller den kan vara av järn och går då igenom läggen; 2) ett avlångt mjukt rågbröd. ~ -tåget eller tåget, som det kallades förr i världen, användes i stället för ankarkätting ~ -sättning, se ankargrund. ~ -vakt, vaktman, som skall se efter fartyget, då det ligger till ankars. Särskilt skall han se till, att ankarlanternorna brinna klart, samt att fartyget icke driver. Om så skulle inträffa, skall han genast varsko förste styrmannen. Vid kantring av tid i tidvatten, skall han passa rodret, så att fartyget icke snurrar runt ett helt varv och oklarar kättingen, utan svingar tillbaka och håller kättingen klar. När fartyget anropas, skall han svara ett tydligt ”hallå”, och om han har anledning tro, att det är någon, som tillhör fartyget, skall han antingen ro efter den, som ropar, eller föranstalta om, att han blir avhämtad. Vakten har sin plats på däck och ej i skansen, som kan sköta sig själv. ~ öga, hål i ankarläggen för röringen eller ankarschackeln. |
| han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. | han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. |
