Historik

User Tools

Site Tools

Trace:
ordbok:ankare

Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

Link to this comparison view

Both sides previous revision Previous revision
Next revision 		Previous revision
ordbok:ankare [2026/02/23 17:01]
ludvig [Handbok i Sjömanskap - 1948] 		ordbok:ankare [2026/02/24 23:19] (current)
ludvig [Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765]
Line 1: Line 1:
 ====== Ankare ====== ====== Ankare ======
 +===== Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765 =====
 +**Ankare** äro 6. Pliktankare det swårasta, så daglige och reserve samt töjankaret och 2:ne warpankare. Dertil höra:
 +  * Boijen är en tom tunna eller et stycke träd som medelst bojerepet sitter wid flyet, och som den flytter wisar den ankarets plats.
 +  * Flyet är den breda delen af kroken som hakar fast i bottnen och är medelst armen fast wid.
 +  * Läggen som är fyrkantigt jemntjockt jern wid hwars ända, sitter.
 +  * Röringen hwilken tåget är genomträdt och sedan förbändt.
 +  * Stocken sitter nerom Röringen och förordsakar at ankaret wänder sig så at flyet griper bottnen.
 +  * Tågen äro 6 eller 7 stycken; 5 eller 6 plägar splißas ihopa, och fördelas emellan Toij och dagligas ankaret, och et til plikt ankaret. Der Ebb och flod går är et enkelt tåg wid töijankaret.
  
 +**Boj, ankar Boj, wakare** är et träd eller ihålig tunna som flyter mitt öfwer det stället ankaret ligger på.
 +
 +**Bojrepet** eller tåget hwarmed Bojen är fast om flyet förkortas så at det icke mycket öfwerstiger djupet som ankaret ligger på.
 ===== Nutisk Ordbok - 1914 ===== ===== Nutisk Ordbok - 1914 =====
  
Line 27: Line 38:
 **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\ **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\
 \\ \\
-{{:ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\+{{ :ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\
 \\ \\
 hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\ hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\
 \\ \\
-{{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164}}\\+{{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164 }}\\
 \\ \\
 fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\ fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\
 \\ \\
-{{:ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\+{{ :ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\
 \\ \\
 han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild.
Line 43: Line 54:
 Ankaret är förfärdigat av smidesjärn och armarna äro hopsvetsade med läggen så att krona, lägg och armar bilda ett enda stycke. På läggen finnes vanligen ett balansmärke inmejslat och på platsen för detta å en del ankare en balansring i vilken ankaret lyftes. Ankaret är förfärdigat av smidesjärn och armarna äro hopsvetsade med läggen så att krona, lägg och armar bilda ett enda stycke. På läggen finnes vanligen ett balansmärke inmejslat och på platsen för detta å en del ankare en balansring i vilken ankaret lyftes.
 Vid ankring når ankaret botten med kronan först varpå det stjälper över, tills det vilar på ena stockändan och armarna ligga horisontalt. När kraft kommer på kättingen, kantrar ankaret mot sidan till dess nu stocken kommer att ligga horisontalt och ett av flyna ställes i läge att gripa tag. Efterhand som dragningen i kättingen ökas, tvingas flyet allt djupare ned, förutsatt att dragningen sker så nära parallellt med bottnen som möjligt, något som i sin tur kräver att rikligt med kätting stickes ut, framför allt då ankaret just står i begrepp att taga fäste. Vid ankring når ankaret botten med kronan först varpå det stjälper över, tills det vilar på ena stockändan och armarna ligga horisontalt. När kraft kommer på kättingen, kantrar ankaret mot sidan till dess nu stocken kommer att ligga horisontalt och ett av flyna ställes i läge att gripa tag. Efterhand som dragningen i kättingen ökas, tvingas flyet allt djupare ned, förutsatt att dragningen sker så nära parallellt med bottnen som möjligt, något som i sin tur kräver att rikligt med kätting stickes ut, framför allt då ankaret just står i begrepp att taga fäste.
-Det vanliga ankarets hållkraft är mycket stor. Vissa nackdelar äro emellertid förknippade med dess användande. Dels griper det tag endast med ett fly och dels har kättingen lätt att fastna i det andra, rakt uppstående flyet, varvid ankaret kan ryckas loss eller kättingen oklaras. Dessa olägenheter har man vid nyare ankartyper sökt avhjälpa genom att göra flyarmarna rörliga och i övrigt så konstruera ankaret, att det blir lättare att hantera och stuva ombord än det vanliga. På de varandra snarlika Porters och Trotsmans ankare, som till formen likna det vanliga ankaret, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda beståndsdelar. Läggens nedre klykformiga ända griper om armarna vid kronan, och kring en bult, som går genom klykan och kronan, äro armarna rörliga. På underkant av de egentliga flyna finnas smärre kantringsflyn, vilka verka såsom hävtyg och giva flyarmen den fördelaktigaste ställningen för nedträngandet i ankarbottnen. Då ankaret tagit botten och kraft kommer på kättingen, tränger det ena flyet ned i bottnen under det att det andra vrides in mot läggen och stannar vid denna. Härigenom får ankaret mindre benägenhet att kantra, och olägenheterna med en rakt uppstående flyarm undgås. +Det vanliga ankarets hållkraft är mycket stor. Vissa nackdelar äro emellertid förknippade med dess användande. Dels griper det tag endast med ett fly och dels har kättingen lätt att fastna i det andra, rakt uppstående flyet, varvid ankaret kan ryckas loss eller kättingen oklaras. Dessa olägenheter har man vid nyare ankartyper sökt avhjälpa genom att göra flyarmarna rörliga och i övrigt så konstruera ankaret, att det blir lättare att hantera och stuva ombord än det vanliga.
-Patentankare. Jämte det vanliga ankaret har sedan länge många andra ankarkonstruktioner varit i bruk, exempelvis Martins ankare med stock samt Halls, Tyzaks, Inglefields, Smiths, Byers och Taylors m. fl. stocklösa s. k. patentankare. Följande egenskaper äro gemensamma för dem alla:+
  
-1) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders +{{:ordbok:his-ankare-fig151.png?200 |}}
-vinkel på båda sidor om stocken.+
  
-2) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem. 
  
-3) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast.+På de varandra snarlika //Porters// och //Trotsmans// ankare, som till formen likna det vanliga ankaret, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda beståndsdelar. Läggens nedre klykformiga ända griper om armarna vid kronan, och kring en bult, som går genom klykan och kronan, äro armarna rörliga. På underkant av de egentliga flyna finnas smärre kantringsflyn, vilka verka såsom hävtyg och giva flyarmen den fördelaktigaste ställningen för nedträngandet i ankarbottnen. Då ankaret tagit botten och kraft kommer på kättingen, tränger det ena flyet ned i bottnen under det att det andra vrides in mot läggen och stannar vid denna. Härigenom får ankaret mindre benägenhet att kantra, och olägenheterna med en rakt uppstående flyarm undgås. 
 +//Patentankare//. Jämte det vanliga ankaret har sedan länge många andra ankarkonstruktioner varit i bruk, exempelvis Martins ankare med stock samt Halls, Tyzaks, Inglefields, Smiths, Byers och Taylors m. fl. stocklösa s. k. patentankare. Följande egenskaper äro gemensamma för dem alla:
  
-4) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer +1) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders 
-kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att +vinkel på båda sidor om stocken.\\ 
-gripa fast.+2) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem.\\ 
 +3) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast.\\ 
 +4) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att gripa fast.\\ 
 +5) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas.\\
  
-5) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas.+På //Martins// ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg.{{ :ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}}
  
-På Martins ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg. Halls ankare, fig. 153, har en tung och kraftig krona, försedd med två vingformiga sidoflyn eller hjälpflyn, som verksamt bidraga att öka ankarets hållkraft och försäkra flynas nedträngande i botten. Kronan är på undersidan trågformigt urholkad med en öppning upptill, genom vilken läggen föres. Krona och flyarmar äro i ett stycke. Halls ankare har visat sig äga mycket stor hållkraft och är ett bland de mest spridda patentankarena. Bland ankare för speciella ändamål märkas skålankare, moringsankare, draggar och skruvankare, fig. 154.+//Halls// ankare, fig. 153, har en tung och kraftig krona, försedd med två vingformiga sidoflyn eller hjälpflyn, som verksamt bidraga att öka ankarets hållkraft och försäkra flynas nedträngande i botten. Kronan är på undersidan trågformigt urholkad med en öppning upptill, genom vilken läggen föres. Krona och flyarmar äro i ett stycke. Halls ankare har visat sig äga mycket stor hållkraft och är ett bland de mest spridda patentankarena. Bland ankare för speciella ändamål märkas skålankare, moringsankare, draggar och skruvankare, fig. 154.
  
-{{:ordbok:his-ankare-fig151.png?200|}} +{{:ordbok:his-ankare-fig153.png?200 |}} 
-{{:ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}} +{{:ordbok:his-ankare-fig154.png?200 |}}
-{{:ordbok:his-ankare-fig153.png?200|}} +
-{{:ordbok:his-ankare-fig154.png?200|}}+
  
 Antal ankare ombord m. m. Det är i lag föreskrivet hur många ankare av olika slag, fartyg skola medföra, tillika med detaljerade bestämmelser om ankarnas vikt, materialets beskaffenhet, hållfasthetsprov m. m. Från ett till tre bogankare skola finnas, varjämte tillkommer ett strömankare och för större fartyg dessutom ett à två varpankare. Ankare med en vikt utan stock över 100 kg skall vara försett med prövningscertifikat, varjämte å varje ankare skall vara anbragt fabriksstämpel och löpande tillverkningsnummer. Dessutom skall ankarets vikt vara tydligt instämplat på läggen. Materialet skall vara av sådan styrka, att ankaret utan nämnvärd formförändring skall kunna utstå vissa i lag föreskrivna belastningsprov. Ankare, för vilka provningscertifikat utfärdats, förses med två på armar och lägg anbragta provningsmärken av följande utseende: Antal ankare ombord m. m. Det är i lag föreskrivet hur många ankare av olika slag, fartyg skola medföra, tillika med detaljerade bestämmelser om ankarnas vikt, materialets beskaffenhet, hållfasthetsprov m. m. Från ett till tre bogankare skola finnas, varjämte tillkommer ett strömankare och för större fartyg dessutom ett à två varpankare. Ankare med en vikt utan stock över 100 kg skall vara försett med prövningscertifikat, varjämte å varje ankare skall vara anbragt fabriksstämpel och löpande tillverkningsnummer. Dessutom skall ankarets vikt vara tydligt instämplat på läggen. Materialet skall vara av sådan styrka, att ankaret utan nämnvärd formförändring skall kunna utstå vissa i lag föreskrivna belastningsprov. Ankare, för vilka provningscertifikat utfärdats, förses med två på armar och lägg anbragta provningsmärken av följande utseende:
ordbok/ankare.1771862510.txt.gz · Last modified: 2026/02/23 17:01 by ludvig

Page Tools

Donate Powered by PHP Valid HTML5 Valid CSS Driven by DokuWiki