| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
ordbok:ankare [2026/02/23 17:57]
ludvig [Handbok i Sjömanskap - 1948] |
ordbok:ankare [2026/04/25 17:59] (current)
|
| ====== Ankare ====== | ====== Ankare ====== |
| | ===== Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765 ===== |
| | **Ankare** äro 6. Pliktankare det swårasta, så daglige och reserve samt töjankaret och 2:ne warpankare. Dertil höra: |
| | * **Boijen** är en tom tunna eller et stycke träd som medelst bojerepet sitter wid flyet, och som den flytter wisar den ankarets plats. |
| | * **Flyet** är den breda delen af kroken som hakar fast i bottnen och är medelst armen fast wid. |
| | * **Läggen** som är fyrkantigt jemntjockt jern wid hwars ända, sitter. |
| | * **Röringen** hwilken tåget är genomträdt och sedan förbändt. |
| | * **Stocken** sitter nerom Röringen och förordsakar at ankaret wänder sig så at flyet griper bottnen. |
| | * **Tågen** äro 6 eller 7 stycken; 5 eller 6 plägar splißas ihopa, och fördelas emellan Toij och dagligas ankaret, och et til plikt ankaret. Der Ebb och flod går är et enkelt tåg wid töijankaret. |
| |
| ===== Nutisk Ordbok - 1914 ===== | **Ankarbotten** är all lös och stenfri botten, men den som tillika är seger kallas steckbotten och är den bästa. |
| | |
| | **Boj, ankar Boj, wakare** är et träd eller ihålig tunna som flyter mitt öfwer det stället ankaret ligger på. |
| | |
| | **Bojrepet** eller tåget hwarmed Bojen är fast om flyet förkortas så at det icke mycket öfwerstiger djupet som ankaret ligger på. |
| | |
| | **Dragg** är litet ankare utan ståck, med sex klor, brukas på smärre fartyg. |
| | |
| | **Kastdragg** är en liten dragg med et smalt tåg wid, som brukas at kasta på bojen, för at få fast på den samma och hala den up i skeppet när ankaret lyftas. |
| | |
| | **Lägg** Ankarlägg är jernstången mellan stocken och armarne. |
| | ===== Nautisk Ordbok - 1914 ===== |
| |
| **Ankare** (Anchof) [Anker] är ett förtöjningsredskap, hvarmed fartyg förtöjas vid sjöbotten och således kvarhållas på en bestämd plats, i öppna sjön såsom fyrskeppen, eller å redd och i hamn så{{ :ordbok:ankare-stendragg-no.png?100x129}}{{ :ordbok:ankare-sten-no.png?100x115}}som i allmänhet är fallet med andra fartyg. Ankare hafva brukats så länge människan idkat segelfart. De äldsta ankarne voro sannolikt blott stenar ombundna med en vidja, hvari det af våra förfäder använda basttåget knopades såsom ankartross. Sådana stenar brukas än i dag öfver hela kusten för förankring af smärre, af lotsarna utsatta prickar. Se fig. En fullkomligare typ tillkom sedan, sannolikt inhemsk äfven den. Den torde hafva ut gjort föregångaren till draggen, som den liknar. Vidstående fig., som är en ungefärlig kopia af en stendragg, hvilken ännu användes af fiskare vid Landsort, gifver en framställning af dess utseende. En något så när koniskt formad sten utväljes och inneslutes af två grofva träklykor, som med ändarna fästas i tvenne böjda brädstumpar af segt trä. Dessa ändar utgöra de fyra draggflyna eller de spetsar, som gripa in i den mjuka botten. Den duger naturligtvis ej på stenbotten, men däri liknar den vida modernare redskap. Den tunga stenen bidrager emellertid till draggens tillförlitlighet å vanlig hållbotten. Ankare förekomma nu för tiden af flera slag, mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka beträffar, är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammal modiga ankaret af samma vikt, och i flera örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flera olika nya modeller. Vill man emellertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart. | **Ankare** (Anchof) [Anker] är ett förtöjningsredskap, hvarmed fartyg förtöjas vid sjöbotten och således kvarhållas på en bestämd plats, i öppna sjön såsom fyrskeppen, eller å redd och i hamn så{{ :ordbok:ankare-stendragg-no.png?100x129}}{{ :ordbok:ankare-sten-no.png?100x115}}som i allmänhet är fallet med andra fartyg. Ankare hafva brukats så länge människan idkat segelfart. De äldsta ankarne voro sannolikt blott stenar ombundna med en vidja, hvari det af våra förfäder använda basttåget knopades såsom ankartross. Sådana stenar brukas än i dag öfver hela kusten för förankring af smärre, af lotsarna utsatta prickar. Se fig. En fullkomligare typ tillkom sedan, sannolikt inhemsk äfven den. Den torde hafva ut gjort föregångaren till draggen, som den liknar. Vidstående fig., som är en ungefärlig kopia af en stendragg, hvilken ännu användes af fiskare vid Landsort, gifver en framställning af dess utseende. En något så när koniskt formad sten utväljes och inneslutes af två grofva träklykor, som med ändarna fästas i tvenne böjda brädstumpar af segt trä. Dessa ändar utgöra de fyra draggflyna eller de spetsar, som gripa in i den mjuka botten. Den duger naturligtvis ej på stenbotten, men däri liknar den vida modernare redskap. Den tunga stenen bidrager emellertid till draggens tillförlitlighet å vanlig hållbotten. Ankare förekomma nu för tiden af flera slag, mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka beträffar, är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammal modiga ankaret af samma vikt, och i flera örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flera olika nya modeller. Vill man emellertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart. |
| **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\ | **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\ |
| \\ | \\ |
| {{:ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\ | {{ :ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\ |
| \\ | \\ |
| hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\ | hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\ |
| \\ | \\ |
| {{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164}}\\ | {{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164 }}\\ |
| \\ | \\ |
| fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\ | fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\ |
| \\ | \\ |
| {{:ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\ | {{ :ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\ |
| \\ | \\ |
| han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. | han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. |
| |
| 1) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders | 1) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders |
| vinkel på båda sidor om stocken. | vinkel på båda sidor om stocken.\\ |
| | 2) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem.\\ |
| 2) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem. | 3) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast.\\ |
| | 4) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att gripa fast.\\ |
| 3) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast. | 5) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas.\\ |
| | |
| 4) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer | |
| kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att | |
| gripa fast. | |
| | |
| 5) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas. | |
| | |
| På //Martins// ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg. | |
| |
| {{ :ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}} | På //Martins// ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg.{{ :ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}} |
| |
| //Halls// ankare, fig. 153, har en tung och kraftig krona, försedd med två vingformiga sidoflyn eller hjälpflyn, som verksamt bidraga att öka ankarets hållkraft och försäkra flynas nedträngande i botten. Kronan är på undersidan trågformigt urholkad med en öppning upptill, genom vilken läggen föres. Krona och flyarmar äro i ett stycke. Halls ankare har visat sig äga mycket stor hållkraft och är ett bland de mest spridda patentankarena. Bland ankare för speciella ändamål märkas skålankare, moringsankare, draggar och skruvankare, fig. 154. | //Halls// ankare, fig. 153, har en tung och kraftig krona, försedd med två vingformiga sidoflyn eller hjälpflyn, som verksamt bidraga att öka ankarets hållkraft och försäkra flynas nedträngande i botten. Kronan är på undersidan trågformigt urholkad med en öppning upptill, genom vilken läggen föres. Krona och flyarmar äro i ett stycke. Halls ankare har visat sig äga mycket stor hållkraft och är ett bland de mest spridda patentankarena. Bland ankare för speciella ändamål märkas skålankare, moringsankare, draggar och skruvankare, fig. 154. |
| |
| {{:ordbok:his-ankare-fig153.png?200|}} | {{:ordbok:his-ankare-fig153.png?200 |}} |
| {{:ordbok:his-ankare-fig154.png?200|}} | {{:ordbok:his-ankare-fig154.png?200 |}} |
| |
| Antal ankare ombord m. m. Det är i lag föreskrivet hur många ankare av olika slag, fartyg skola medföra, tillika med detaljerade bestämmelser om ankarnas vikt, materialets beskaffenhet, hållfasthetsprov m. m. Från ett till tre bogankare skola finnas, varjämte tillkommer ett strömankare och för större fartyg dessutom ett à två varpankare. Ankare med en vikt utan stock över 100 kg skall vara försett med prövningscertifikat, varjämte å varje ankare skall vara anbragt fabriksstämpel och löpande tillverkningsnummer. Dessutom skall ankarets vikt vara tydligt instämplat på läggen. Materialet skall vara av sådan styrka, att ankaret utan nämnvärd formförändring skall kunna utstå vissa i lag föreskrivna belastningsprov. Ankare, för vilka provningscertifikat utfärdats, förses med två på armar och lägg anbragta provningsmärken av följande utseende: | Antal ankare ombord m. m. Det är i lag föreskrivet hur många ankare av olika slag, fartyg skola medföra, tillika med detaljerade bestämmelser om ankarnas vikt, materialets beskaffenhet, hållfasthetsprov m. m. Från ett till tre bogankare skola finnas, varjämte tillkommer ett strömankare och för större fartyg dessutom ett à två varpankare. Ankare med en vikt utan stock över 100 kg skall vara försett med prövningscertifikat, varjämte å varje ankare skall vara anbragt fabriksstämpel och löpande tillverkningsnummer. Dessutom skall ankarets vikt vara tydligt instämplat på läggen. Materialet skall vara av sådan styrka, att ankaret utan nämnvärd formförändring skall kunna utstå vissa i lag föreskrivna belastningsprov. Ankare, för vilka provningscertifikat utfärdats, förses med två på armar och lägg anbragta provningsmärken av följande utseende: |
