Historik

User Tools

Site Tools

Trace:
ordbok:ankare

Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

Link to this comparison view

Both sides previous revision Previous revision
Next revision 		Previous revision
ordbok:ankare [2026/02/23 17:58]
ludvig [Handbok i Sjömanskap - 1948] 		ordbok:ankare [2026/02/24 23:19] (current)
ludvig [Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765]
Line 1: Line 1:
 ====== Ankare ====== ====== Ankare ======
 +===== Utkast til et Sjö-Lexicon - 1765 =====
 +**Ankare** äro 6. Pliktankare det swårasta, så daglige och reserve samt töjankaret och 2:ne warpankare. Dertil höra:
 +  * Boijen är en tom tunna eller et stycke träd som medelst bojerepet sitter wid flyet, och som den flytter wisar den ankarets plats.
 +  * Flyet är den breda delen af kroken som hakar fast i bottnen och är medelst armen fast wid.
 +  * Läggen som är fyrkantigt jemntjockt jern wid hwars ända, sitter.
 +  * Röringen hwilken tåget är genomträdt och sedan förbändt.
 +  * Stocken sitter nerom Röringen och förordsakar at ankaret wänder sig så at flyet griper bottnen.
 +  * Tågen äro 6 eller 7 stycken; 5 eller 6 plägar splißas ihopa, och fördelas emellan Toij och dagligas ankaret, och et til plikt ankaret. Der Ebb och flod går är et enkelt tåg wid töijankaret.
  
 +**Boj, ankar Boj, wakare** är et träd eller ihålig tunna som flyter mitt öfwer det stället ankaret ligger på.
 +
 +**Bojrepet** eller tåget hwarmed Bojen är fast om flyet förkortas så at det icke mycket öfwerstiger djupet som ankaret ligger på.
 ===== Nutisk Ordbok - 1914 ===== ===== Nutisk Ordbok - 1914 =====
  
Line 27: Line 38:
 **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\ **Ankare** l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),\\
 \\ \\
-{{:ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\+{{ :ordbok:ankare-nf-forsta.png?300x293}}\\
 \\ \\
 hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\ hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets\\
 \\ \\
-{{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164}}\\+{{:ordbok:ankare-fig2-nf-forsta.png?300x164 }}\\
 \\ \\
 fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\ fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan\\
 \\ \\
-{{:ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\+{{ :ordbok:ankare-fig3-nf-forsta.png?300x155}}\\
 \\ \\
 han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild. han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild.
Line 52: Line 63:
  
 1) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders 1) Armarna äro vridbara och kunna svängas i trettio à fyratio graders
-vinkel på båda sidor om stocken. +vinkel på båda sidor om stocken.\\ 
- +2) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem.\\ 
-2) Flyna ligga i samma plan som armarna i stället för i rät vinkel mot dem. +3) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast.\\ 
- +4) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att gripa fast.\\ 
-3) Konstruktionen gör, att båda flyna samtidigt gripa fast. +5) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas.\\
- +
-4) På kronan finnes en utskjutande stjälpningskant, som, då det kommer +
-kraft på kättingen, hugger tag i bottnen och på så sätt tvingar armarna att +
-gripa fast. +
- +
-5) De kunna, då sådant förekommer, fiskas och kattas på en gång med en talja som hugges i en balansring på stocken. De stocklösa ankarena hivas dock direkt in i ankarklyset, där de stuvas.+
  
 På //Martins// ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg.{{ :ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}} På //Martins// ankare, fig. 152, utgöres kronan av två sammanbultade hälfter, från vilka armarna med sina flyn utgå. Kronan har två stjälpningsutsprång, ett på var sida om armarnas plan, av vilka det undre vid dragning i kättingen tvingar flyna ned i bottnen. Armarnas rörelse begränsas därigenom att utsprånget på kronan pressas mot läggen, då vridningen uppgår till 30°. Läggen är jämförelsevis kort med rektangulär genomskärning och vid balansmärket försedd med en klam att användas vid ankarets uppläggande. Stocken, som är tillverkad av grovt plattjärn, är antingen sammansmidd med läggen eller hålles på sin plats mot en avsats på denna av en grov sprint genom stock och lägg.{{ :ordbok:his-ankare-fig152.png?200|}}
ordbok/ankare.1771865929.txt.gz · Last modified: 2026/02/23 17:58 by ludvig

Page Tools

Donate Powered by PHP Valid HTML5 Valid CSS Driven by DokuWiki