Ankare (Anchof) [Anker] är ett förtöjningsredskap, hvarmed fartyg förtöjas vid sjöbotten och således kvarhållas på en bestämd plats, i öppna sjön såsom fyrskeppen, eller å redd och i hamn såsom i all­mänhet är fallet med andra fartyg. Ankare hafva brukats så länge människan idkat segelfart. De äldsta ankarne voro sannolikt blott stenar ombundna med en vidja, hvari det af våra förfäder använda basttåget knopades såsom ankartross. Sådana stenar brukas än i dag öfver hela kusten för förankring af smärre, af lotsarna utsatta prickar. Se fig. En fullkomligare typ tillkom sedan, sannolikt inhemsk äfven den. Den torde hafva ut­ gjort föregångaren till draggen, som den liknar. Vidstående fig., som är en ungefärlig kopia af en stendragg, hvilken ännu användes af fiskare vid Landsort, gifver en framställning af dess utseende. En något så när koniskt formad sten utväljes och inneslutes af två grofva träklykor, som med ändarna fästas i tvenne böjda brädstumpar af segt trä. Dessa ändar utgöra de fyra draggflyna eller de spetsar, som gripa in i den mjuka botten. Den duger naturligtvis ej på stenbotten, men däri liknar den vida moder­nare redskap. Den tunga stenen bidrager emellertid till draggens tillförlitlighet å van­lig hållbotten. Ankare förekomma nu för tiden af flera slag, mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka be­träffar, är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammal­ modiga ankaret af samma vikt, och i flera örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flera olika nya modeller. Vill man emel­lertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart.

Det gamla välkända skeppsankarets olika delar kallas (se fig.)
1. Rör ing, klam eller schackel (Anchor ring or anchor shackle) [Ankerring oder Ankerschäkel]
2. Ankarstock (Anchor stock) [Ankerstock]
3. Ankarstocksband (Hoops of the anchorstock) [Ankerstock Bänder]
4. Ankarlägg (Anchor shaft or anchor shank) [Ankerschaft]
5. Ankarkrona (Anchor crown or-cross) [Ankerkreutz oder-breite]
6. Ankararm (Anchor arm) [Ankerarm]
7. Ankarfly (Anchor fluke or palm) [Ankerhand oder Schauffel]
8. Flypynt el. ankarpynt (Anchor bill or anchor peak) [Ankerpunte oder-Spitze].

På det här framställda ankaret finnes en klam eller schackel, emedan det är afsedt för ketting, som klammas eller schacklas i ankaret De för kabel afsedda äl­dre ankarne hade i stället för kläm­men en stor ring, röringen, hvari ankarkabeln bän­des eller fästades. Det gamla trästockade anka­ret har under se­nare tider alltmer undanträngts af andra typer. Först utbyttes trästoc­ken mot en af järn; sedan ändra­ des formen i sin helhet. Omstående figurer utvisa några moderna ankare. En del af dem behöfva ej kattas och kipas utan vindas hem till dess de stanna i en fördjupning i skeppsbogen, där de alltid ligga klara att fällas. En lika egendomlig som sinnrik anordning företer sättet för våra moderna fyrskeppsankares inhifning. Paraplyankare (Mushroom anchor) [Schirmanker} är den rätta benämningen på dessa ankare, och ej skål­ ankare, som är något annat. Paraplyankaret ser ut som en champignon eller paraply (Mushroom) [Schirm}, men skålankaret (Mud anchor) [Schildanker} blott som en skål, se fig. På fyrskeppen sitter numera ankarklyset midt i förstäfven. Denna anordning, som visat sig realisera det därmed afsedda ändamålet, till­ kom för att hindra fyrskeppen att under storm kasta sig snedt för sjöarna, hvarigenom svår frestning på ketting och ankare uppstod och sjön lätt bröt öfver fartyget. Klysen på fyrskeppen voro nämligen förr anbrakta såsom än i dag brukas på andra fartyg, d. v. s. å ömse sidor om och stundom ett par meter ifrån stäfven. Detta utöfvar intet skadligt inflytande för fartyg, som ankra å skyddade ankarsättningar eller i goda hamnar, men för fyrskeppen, som ligga ankrade midt i sjön, stundom så långt från närmaste land att detta ej kan upptäckas, blir förhållandet annorlunda. Under storm drogo de gamla ankaranordningarna fartygen på sned och kommo dem att skära från den sida, där det klys satt, som för tillfället användes; ungefär såsom för­ hållandet är om man bogserar en båt och bogsertrossen ligger på sidan om och några decimeter från båtstäfven. Men ej nog härmed. Genom den moderna klysanordningen tjänstgöra fyrskeppens ankare under gång mot sjö och vind som klysproppar och hindra vattnet att rusa in genom klyset och fylla däcket, När ankaret vindas hem går nämligen hela läggen in i det långa klyset, som slutar i en ringformig vulst något öfver vattenytan, mot hvilken vulst ankarskålen passar.

Ankare, olika slag. Hvarje större fartyg har flere ankare. Det vanligaste är det s. k. dagliga ankaret (Second bower) [Täglicher Anker]. Detta är i allmänhet det lättare bogankaret (Bower or bow anchor) [Bug­ anker], Vidare finnes ett tyngre bogankare (Best bower or first bower) [Schwerer Buganker oder grosser Buganker}, som fälles i hårdt väder eller för stark ström. Ofta förekomma reservankare, som då bruka ligga i fockrösten, hvarför de benämnas röstankare eller relingsankare (Waist anchor) [Rustanker], För fartygets varpning,förflyttning,finnes minst ett varpankare (Kedge or K- anchor) [Wurfanker oder Warpanker], Vidare vid behof isankare (Ice anchor) [Eisanker] och reservankare (Spare anchor) [Rpserveanker], Ankare utan stock (Stockless anchor) [Stockloser Anker] brukas stundom. Ankare å strand, nedgräfdt i sand eller fästadt med ett par pålar e. d. = strandankare (Shore anchor) [Wallanker], Ankare med en arm, skrufankare, som skrufvas ned i botten såsom en vanlig skruf, samt det förr nämnda skålankaret begagnas till förankring af bojar och moringar m. m. — Äfven andra slags ankare finnas.

Ankar-e, en järnpjäs närmast liknande en dubbelhake, som är avsedd att fasthålla ett fartyg på en plats, där andra fastgöringsmedel saknas. Ankare äro an­tingen stockankare (försedda med en tvärstock att vila på) eller stocklösa. ~ induktor, se efter ankra. ~ -armar, de hakformade grenar, som utgå från an­karläggens undra del. ~ -backnlng, ett mindre ankare, fastgjort för om ett större för att förstärka detsamma. ~ -boj, boj eller ett stycke trä som med tåg (bojrep) fastgöres vid ankaret, in­nan man låter detta falla, för att ut­ märka dess plats. ~ -don, gemensamt namn på ankare och kätting. ~ -dyna eller ankarfodring, dubbel plankbekläd­nad på skeppssidan förom fockröstet för att skydda den för ankaret, då detta tages in eller bogas ut. ~ -dävert, lyftkran på backen i stället för kran­balkar. ~ föra ut ett — då man behö­ver föra ut ett ankare för att taga sig av grund eller förhala, hänger man det akterut i en båt och håller fast det med en bändsel i ringen eller kroken akter­ut. Varptrossen göres fast i ankarringen medelst ett ankarstek och bukterna skjutas upp klara över tofterna och vändas sedan, så att den bukt, som är fast i ankaret, kommer att ligga överst. Varpankare skall vara försett med boj för att utvisa, var det ligger. ~ -t draggar, då det ej griper fast i botten. Det kan bero på, att man har för litet kätting ute, och är det lätt av­ hjälpt genom att sticka ut mera. ~ -t, fira-, för kran, släppa ned ankaret från relingen, tills det hänger lodrätt under kranbjälken färdigt att låta gå.~ fiska-, fånga ankarflyet med fiskhaken, då det hänger under kranbjälken för att med fiskginan hala upp det på relingen, då man skall segla. ~ fälla eller låta gå-, lägga av penterlinan eller kättingen, vari ankaret hänger under kranbjälken, eller, om det hänger för klyset, släcka upp kättingen från spelet, så att det faller. ~ griper, då det hugger fast i botten. ~ göra klart — kasta loss surrningarna, hugga an taljorna, varmed det förflyttas till sin plats under kranbjäl­ken och på relingen. De stocklösa an­karna äro alltid klara, emedan de hivas med läggen rätt in i klyset. ~ hiva upp-, vinda upp det till klyset. ~ hop­par, då det råkar på hård botten, där det ej kan gripa. ~ katta-, med kattginan hala upp ankaret från klyset till kranbjälken eller ankardäverten. ~kipa-, att hala upp ankaret på relingen, vilket på segelfartyg brukade ske me­delst en gina, som höggs i den om flyet gripande fiskhaken, vars skinkel lä­des i kipen på ändan av en lös bom för att hålla ankaret ut från skeppssidan. ~ sticka-, i botten brukar man göra med stockankaren, då man ligger vid kaj för att ej skadas av passerande närgångna fartyg. ~ ”— syns”, varskor styrmannen förifrån, då man lättar an­kar, och stocken kryper upp mot vat­tenbrynet. ~ ”— är för klyset”, rapport från styrmannen, då röringen nått kly­set under upphivningen. ~ ”— är lätt”, rapport från styrmannen, då han kan se, att kättingen hänger lodrätt ned och svänger, och ankaret sålunda har rest sig från bottnen. ~ är stockskjutet, se stockskjutet. ~ ”— upp och ned” rapport från styrmannen, då han ser, att ankaret har rest sig från botten färdigt att lät­tas. ~ -fly, den spadformiga delen av en ankararm, varmed ankaret griper. ~ -grund, ställe där det är lämpligt att ankra. Betecknas ofta i sjökort med ett ankare. ~ -kran, mindre lyftkran på backen för ankaret. ~ -krona eller an­karkryss, den tjockaste delen av ett ankare, varifrån armarna utgrena sig. ~ kätting, kätting, varmed ankaret och fartyget äro förenade. Den är fästad vid ankaret medelst en schackel eller klam samt tagen runt ankarspelet tre gånger, om det är handspel. På ångspel, som numera allmänt brukas (såvi­da man ej rent av har elektriskt) lig­ger kättingarna en på var sida om pallstötten i stora rörliga skivor, som kun­na ansättas med friktion och bli stilla­ stående. Nedre ändan av kättingen är fastgjord i botten av kättingboxen, där kättingen förvaras och stuvas klar till utlöpning. Ovanpå densamma får in­genting läggas, som kan vara i vägen. Kättingen är antingen stolpkätting (var­je länk försedd med en stolpe i mitten) eller kortlänkad (utan stolpe). För var­je 15:de famn finnes på stolpkätting ett lås eller schackel, som bör vara märkt med ett s. k. körnarmärke, 1 för 15, 2 för 30, 3 för 45 o. s. v. så att man lätt skall kunna förvissa sig om, huru myc­ken kätting, som är utstucken. Låsen äro eller skola vara försedda med pin­nar av segt trä, som fästa dem vid de mellansittande bultarna för att dessa ej må äta sig loss och ankare med kätting bliva liggande kvar på sjöbotten, då man hivar upp. Kortlänkad kätting an­vändes endast på mindre fartyg. Läng­den på ankarkättingar varierar efter fartygens storlek från 60 famnar till 360 på mycket stora fartyg. Vikt och di­mensioner för ankare och kätting fin­ner man i tabeller, upprättade av vissa klassificeringssällskap mot så kallade equipment numerals eller i tabellbilaga VI, Byggnadsreglemente, sid. 276, mot utrustningsnummer i Carl Malméns Sjöfartssäkerheten, del II. ~ -kättingens visning kallar man dess riktning från klyset räknat, då ankaret är ute. ~ -lanterna, denna föres, när fartyget ligger till ankars, från solens nedgång till dess uppgång. Den skall visa ett vitt, klart likformigt och oavbrutet sken, som är synligt runt hela horison­ ten på minst en distansminuts avstånd. På fartyg av mindre än 45 meters längd skall den vara upphängd ej mindre än 6 meter över relingen på lämpligt ställe förut t. ex. på fockstaget. Fartyg av 45 meter eller därutöver skall föra en liknande lanterna förut icke lägre än 6 meter och icke högre än 12 över relin­gen samt därtill i närheten av eller vid fartygets akter på en höjd, som icke är lägre än 4,5 m. än det förliga ljuset, en liknande lanterna. ~ -liggare, fartyg som ligger förankrat, skall föra ankar­ lanternor, som sagts och dessutom i tjocka ringa hastigt på skeppsklockan vid pass 5 sekunder varje minut. ~ -lås, sprint eller hasp, som fasthåller penterlinan på överkant av kranbjälken och som slås undan, då ankaret skall läggas av. ~ -lägg, den längsta delen av ett an­are eller kroppen. ~ -muljör, en fäll­arm, varmed ett ankare bringas ut från fartygssidan, då det skall fällas. ~ -nöt, en fals eller avsats på ankarläggen i närheten av röringen. Falsen är avsedd som stöd för ankarstocken, då denna är av trä. ~ -pynt, den yttersta spetsen på ankarflyet. ~ -ring eller röring, ring, som genomgår ankarläggens övra ända, och varuti kättingen eller kabeln är fastgjord. ~ -schackel, en lyrformig järnby­gel, som medels en grov bult fasthåller kättingen vid ankaret, motsvarande allt­ så en röring. ~ -sko, ett urhålkat trä­ stycke, som lägges under ankarflyet, för att sidan ej skall taga skada av flyet, då ankaret bogas av. ~ -spel, den anord­ning förut på ett fartyg, varmed ankaret vindas upp. Härav finnas många slag såsom gångspel med vertikal axel, brott­ spel eller bråspel med horisontal axel samt ångspel, som numera vanligtvis finnes på ångfartyg. ~ -stek, fastgöringssätt av en kabel i ett ankare. Tåget klädes först med segelduksremsor, där det är utsatt för friktion mot ankaret. Man tager därefter en rundtörn med tampen genom röringen, varefter man slår ett halvslag med samma tamp om fasta parten av tåget och sejsar upp den med en bändsel till samma part. Man kan även sejsa tampen till det gjorda halvslaget, så att tampen beknipes, då man samsar till steket. ~ -stock, 1) den del av ankaret, som är vinkelrät mot läggen, och som tjänar att balansera an­karet och alltid låta ett av flyna gripa. Den kan vara av trä och består då av tvenne eller flera stycken, som ligga utom läggen, vilande mot ankarnöten, fasthållna sinsemellan av järnband. Eller den kan vara av järn och går då igenom läggen; 2) ett avlångt mjukt rågbröd. ~ -tåget eller tåget, som det kallades förr i världen, användes i stället för ankarkätting ~ -sättning, se ankargrund. ~ -vakt, vaktman, som skall se efter farty­get, då det ligger till ankars. Särskilt skall han se till, att ankarlanternorna brinna klart, samt att fartyget icke dri­ver. Om så skulle inträffa, skall han genast varsko förste styrmannen. Vid kantring av tid i tidvatten, skall han passa rodret, så att fartyget icke snur­rar runt ett helt varv och oklarar kät­tingen, utan svingar tillbaka och håller kättingen klar. När fartyget anropas, skall han svara ett tydligt ”hallå”, och om han har anledning tro, att det är någon, som tillhör fartyget, skall han antingen ro efter den, som ropar, eller föranstalta om, att han blir avhämtad. Vakten har sin plats på däck och ej i skansen, som kan sköta sig själv. ~ öga, hål i ankarläggen för röringen eller ankarschackeln.