Ankare (Anchof) [Anker] är ett förtöjningsredskap, hvarmed fartyg förtöjas vid sjöbotten och således kvarhållas på en bestämd plats, i öppna sjön såsom fyrskeppen, eller å redd och i hamn såsom i all­mänhet är fallet med andra fartyg. Ankare hafva brukats så länge människan idkat segelfart. De äldsta ankarne voro sannolikt blott stenar ombundna med en vidja, hvari det af våra förfäder använda basttåget knopades såsom ankartross. Sådana stenar brukas än i dag öfver hela kusten för förankring af smärre, af lotsarna utsatta prickar. Se fig. En fullkomligare typ tillkom sedan, sannolikt inhemsk äfven den. Den torde hafva ut­ gjort föregångaren till draggen, som den liknar. Vidstående fig., som är en ungefärlig kopia af en stendragg, hvilken ännu användes af fiskare vid Landsort, gifver en framställning af dess utseende. En något så när koniskt formad sten utväljes och inneslutes af två grofva träklykor, som med ändarna fästas i tvenne böjda brädstumpar af segt trä. Dessa ändar utgöra de fyra draggflyna eller de spetsar, som gripa in i den mjuka botten. Den duger naturligtvis ej på stenbotten, men däri liknar den vida moder­nare redskap. Den tunga stenen bidrager emellertid till draggens tillförlitlighet å van­lig hållbotten. Ankare förekomma nu för tiden af flera slag, mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka be­träffar, är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammal­ modiga ankaret af samma vikt, och i flera örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flera olika nya modeller. Vill man emel­lertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart.

Det gamla välkända skeppsankarets olika delar kallas (se fig.)
1. Rör ing, klam eller schackel (Anchor ring or anchor shackle) [Ankerring oder Ankerschäkel]
2. Ankarstock (Anchor stock) [Ankerstock]
3. Ankarstocksband (Hoops of the anchorstock) [Ankerstock Bänder]
4. Ankarlägg (Anchor shaft or anchor shank) [Ankerschaft]
5. Ankarkrona (Anchor crown or-cross) [Ankerkreutz oder-breite]
6. Ankararm (Anchor arm) [Ankerarm]
7. Ankarfly (Anchor fluke or palm) [Ankerhand oder Schauffel]
8. Flypynt el. ankarpynt (Anchor bill or anchor peak) [Ankerpunte oder-Spitze].

På det här framställda ankaret finnes en klam eller schackel, emedan det är afsedt för ketting, som klammas eller schacklas i ankaret De för kabel afsedda äl­dre ankarne hade i stället för kläm­men en stor ring, röringen, hvari ankarkabeln bän­des eller fästades. Det gamla trästockade anka­ret har under se­nare tider alltmer undanträngts af andra typer. Först utbyttes trästoc­ken mot en af järn; sedan ändra­ des formen i sin helhet. Omstående figurer utvisa några moderna ankare. En del af dem behöfva ej kattas och kipas utan vindas hem till dess de stanna i en fördjupning i skeppsbogen, där de alltid ligga klara att fällas. En lika egendomlig som sinnrik anordning företer sättet för våra moderna fyrskeppsankares inhifning. Paraplyankare (Mushroom anchor) [Schirmanker} är den rätta benämningen på dessa ankare, och ej skål­ ankare, som är något annat. Paraplyankaret ser ut som en champignon eller paraply (Mushroom) [Schirm}, men skålankaret (Mud anchor) [Schildanker} blott som en skål, se fig. På fyrskeppen sitter numera ankarklyset midt i förstäfven. Denna anordning, som visat sig realisera det därmed afsedda ändamålet, till­ kom för att hindra fyrskeppen att under storm kasta sig snedt för sjöarna, hvarigenom svår frestning på ketting och ankare uppstod och sjön lätt bröt öfver fartyget. Klysen på fyrskeppen voro nämligen förr anbrakta såsom än i dag brukas på andra fartyg, d. v. s. å ömse sidor om och stundom ett par meter ifrån stäfven. Detta utöfvar intet skadligt inflytande för fartyg, som ankra å skyddade ankarsättningar eller i goda hamnar, men för fyrskeppen, som ligga ankrade midt i sjön, stundom så långt från närmaste land att detta ej kan upptäckas, blir förhållandet annorlunda. Under storm drogo de gamla ankaranordningarna fartygen på sned och kommo dem att skära från den sida, där det klys satt, som för tillfället användes; ungefär såsom för­ hållandet är om man bogserar en båt och bogsertrossen ligger på sidan om och några decimeter från båtstäfven. Men ej nog härmed. Genom den moderna klysanordningen tjänstgöra fyrskeppens ankare under gång mot sjö och vind som klysproppar och hindra vattnet att rusa in genom klyset och fylla däcket, När ankaret vindas hem går nämligen hela läggen in i det långa klyset, som slutar i en ringformig vulst något öfver vattenytan, mot hvilken vulst ankarskålen passar.

Ankare, olika slag. Hvarje större fartyg har flere ankare. Det vanligaste är det s. k. dagliga ankaret (Second bower) [Täglicher Anker]. Detta är i allmänhet det lättare bogankaret (Bower or bow anchor) [Bug­ anker], Vidare finnes ett tyngre bogankare (Best bower or first bower) [Schwerer Buganker oder grosser Buganker}, som fälles i hårdt väder eller för stark ström. Ofta förekomma reservankare, som då bruka ligga i fockrösten, hvarför de benämnas röstankare eller relingsankare (Waist anchor) [Rustanker], För fartygets varpning,förflyttning,finnes minst ett varpankare (Kedge or K- anchor) [Wurfanker oder Warpanker], Vidare vid behof isankare (Ice anchor) [Eisanker] och reservankare (Spare anchor) [Rpserveanker], Ankare utan stock (Stockless anchor) [Stockloser Anker] brukas stundom. Ankare å strand, nedgräfdt i sand eller fästadt med ett par pålar e. d. = strandankare (Shore anchor) [Wallanker], Ankare med en arm, skrufankare, som skrufvas ned i botten såsom en vanlig skruf, samt det förr nämnda skålankaret begagnas till förankring af bojar och moringar m. m. — Äfven andra slags ankare finnas.

Ankare l. Ankar (Grek. angkyra). 1) Sjöv. Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, der det tjenar att fasthålla ett fartyg, hvarför ankaret är förenadt med fartyget medelst tåg eller ketting. Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1) består af en grof jernstång, kallad lägg (a),



hvars nedre ände, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i två uppåt böjda armar ©. På öfverkanten af armarnas yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära skifvor, flyn (d); armarnas utom dessa flyn framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas flypyntar (e). I läggens öfverste ände finnes antingen en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2 a), (äfven kallad schackel}. Den delen af läggen, som finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren, ämnade för tåg, förses vanligtvis med röring, men ankaren för ketting i allmänhet med klam. Straxt nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken (h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas plan, emedan derigenom efter ankarets fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen, består han af två halfvor, hvilka sammanhållas af bultar och jernband. På det att han ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af jern, går han genom ett hål i läggen och är så inrättad, att han, då ankaret ej nyttjas, kan läggas långs utmed läggen. - På senare tiden hafva andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porter’s och Trotman’s ankaren (fig. 2), hvilka till formen obetydligt skilja sig från hvarandra, utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda stycken. Läggens nedre ände, som är klykformig, griper om armstycket öfver kronan, och den bult, som der genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller utsprång, af hvilka det, som vid ankarets



fällning först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret får mindre benägenhet att kantra åt sidan. - Martin’s ankare (fig. 3), har äfven jernstock, placerad straxt under klammen vid läggens öfre ände; men denna stock, som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med läggen, emedan



han, till följd af armarnas anordning, ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens nederste ände går, genom ett hål, armstycket, som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. Både Trotman’s och Martin’s ankare - men i synnerhet den senares - kunna med mindre vigt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). - Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med stock eller flyarmar, utan endast hafva en stor skål af jern, i hvars midt läggens nederste ände är fastnitad. - Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter fartygets storlek och är dessutom beroende af ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas och derför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren, hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas i storm; ett rumankare, som ligger antingen i rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke begagnas. I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som verkade allenast genom sin tyngd, ersattes derefter af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves grekerna. Så omtalas, att Eupalamus uppfann ett träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och Diodorus Siculus berättar, att feniciska sjöfarande, som erhållit mycket silfver i Spanien, ersatte detta bly på sina ankaren med silfvertackor. Jernankaren af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas, lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. En etrurisk vas från omkr. år 400 f. Kr. visar en afbildning af en krigare med rund sköld, på hvilken man ser ett ankare med tvänne armar, röring och en ring i kronan. Ett forntida palermitanskt mynt, prägladt under prokonsuln Cneus Domitius, har på baksidan en afbildning af ett ankare med fly och stock. Äfven på Trajani kolonn finnes en ankarstock afbildad. Den gamla så kallade Bayeux-tapeten visar på Harolds fartyg ankaren, försedda med stock och fly. Häraf kan man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska gammal uppfinning. Ankaret är hoppets sinnebild.