Bogspröt,</b< sjöv., ett från fören af ett fartyg nästan
horisontalt utskjutande rundhult (a) af trä eller
järn, i senare fall ihåligt. Såväl bogsprötet som
den från detta utskjutande klyfvarbommen (b) och
därutanför jagarbommen tjäna
såsom fästpunkter för förstagen, tåg, som
för-ifrån stötta fockmasten och dess stänger. På
dessa stag kunna föras ända till fem trekantiga
s. k. stagsegel. hvilka bidraga att balansera trycket
i akterseglen, men äro svåra att föra i motsjö,
enär de orsaka stampning (förens häftiga rörelse
upp och ned). Bogsprötet hvilar på förstäfven och
har den inre ändan fäst i ett spår , som är anbragt i
en upprättstående grof stötta eller i en på däcket
liggande grof planka, kallad dyna . Sidovägen stödes
bogsprötet af tvenne timmer, som gå upp på hvar sin
sida om förstäfven. Dessa timmer heta kindbackar ,
och deras öfre ändar, som räcka ofvanom bogsprötet,
kallas <sp>manshufvud<sp> (c). För öfrigt fasthålles
bogsprötet af bogsprötssurrningen (<i<d</i>) och stöttas
sidovägen af bogstagen (e), uppifrån af
fock- (f) och
förstängstagen (g) samt nedifrån af
waterstagen (h) och stampstaget (i). På den
yttersta ändan af bogsprötet sitter ett trästycke,
kalladt bogspröts-esel-hufvud (j), hvilket har
ett fyrkantigt hål, som trädes på en motsvarande
tapp i bogsprötets ända. Lodrätt öfver detta hål
sitter ett rundt sådant, i hvilket klyfvarbommen
har sin plats. – Bogspröt brukades redan i den
äldsta forntiden, men utgjordes till en början
endast af en rund utskjutande bom. Jfr Blinda .