Bogspröt, sjöv., ett från fören af ett fartyg nästan horisontalt utskjutande rundhult (a) af trä eller järn, i senare fall ihåligt. Såväl bogsprötet som den från detta utskjutande klyfvarbommen (b) och därutanför jagarbommen tjäna såsom fästpunkter för förstagen, tåg, som för-ifrån stötta fockmasten och dess stänger. På dessa stag kunna föras ända till fem trekantiga s. k. stagsegel. hvilka bidraga att balansera trycket i akterseglen, men äro svåra att föra i motsjö, enär de orsaka stampning (förens häftiga rörelse upp och ned). Bogsprötet hvilar på förstäfven och har den inre ändan fäst i ett spår , som är anbragt i en upprättstående grof stötta eller i en på däcket liggande grof planka, kallad dyna . Sidovägen stödes bogsprötet af tvenne timmer, som gå upp på hvar sin sida om förstäfven. Dessa timmer heta kindbackar , och deras öfre ändar, som räcka ofvanom bogsprötet, kallas manshufvud (c). För öfrigt fasthålles bogsprötet af bogsprötssurrningen (d) och stöttas sidovägen af bogstagen (e), uppifrån af fock- (f) och förstängstagen (g) samt nedifrån af waterstagen (h) och stampstaget (i). På den yttersta ändan af bogsprötet sitter ett trästycke, kalladt bogspröts-esel-hufvud (j), hvilket har ett fyrkantigt hål, som trädes på en motsvarande tapp i bogsprötets ända. Lodrätt öfver detta hål sitter ett rundt sådant, i hvilket klyfvarbommen har sin plats. – Bogspröt brukades redan i den äldsta forntiden, men utgjordes till en början endast af en rund utskjutande bom. Jfr Blinda .