| Fast fyr, som visar ett oafbrutet sken öfver hela den del af horisonten, som dess lysfält omfattar, hvarvid dock fyrskenet kan vara olika färgadt i olika sektorer; blänkfyr, som visar regelbundet återkommande blänkar, åtskilda af mörker af längre varaktighet än blänkarna; fast fyr med blänk, hvilken visar fast sken, efter längre mellantider afbrutet af starkare blänkar, som vanligen föregås och efterföljas af kortare tids mörker; intermittent fyr, hvars fasta sken plötsligt förmörkas under kortare tid än skenet varar; växelfyr, som visar omväxlande hvitt och färgadt sken; blixt- eller klippfyr, en blänkfyr, hvars blänk varar kortare tid än 2 sekunder. Vid klippapparaten åstadkommes växlingen af ljus och mörker medelst persienner, som antingen rotera kring sin medellinje (von Otters system) eller kring ljuskällan (ingenjör L. F. Lindbergs rotator). K. v. Otters klippapparat användes första gången i Sverige 1877 och har sedermera kommit till användning på flera ställen, såväl vid de svenska kusterna som i Norge och Tyskland. Genom denna uppfinning kan man från en fyr gifva till tiden ytterst noga begränsade ljussignaler af olika beskaffenhet i olika riktningar. Därigenom kan för seglaren, i ett af grund uppfylldt farvatten, noggrant utvisas, i hvilken riktning han befinner sig från fyren, hvilken kurs han bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten o. s. v. En helt ny apparat för blixtljusets framställande är uppfunnen af den svenske ingenjören Gustaf Dalén. Uppfinningen, som redan fått stor användning inom svenska fyrväsendet såväl som i utlandet, har särskild betydelse för ledfyrarna. Den möjliggör nämligen, att de med acetongas brinnande fyrarna kunna lysa i månader och år utan tillsyn. För att spara brännmaterial har uppfinnaren konstruerat en sinnrik s. k. solventil, medelst hvilken fyrarna automatiskt tändas och släckas vid mörkrets, resp. ljusets inbrott. – Såsom ofvan är nämndt, ha fyrbyggnaderna vanligen till det yttre formen af torn. | Fast fyr, som visar ett oafbrutet sken öfver hela den del af horisonten, som dess lysfält omfattar, hvarvid dock fyrskenet kan vara olika färgadt i olika sektorer; blänkfyr, som visar regelbundet återkommande blänkar, åtskilda af mörker af längre varaktighet än blänkarna; fast fyr med blänk, hvilken visar fast sken, efter längre mellantider afbrutet af starkare blänkar, som vanligen föregås och efterföljas af kortare tids mörker; intermittent fyr, hvars fasta sken plötsligt förmörkas under kortare tid än skenet varar; växelfyr, som visar omväxlande hvitt och färgadt sken; blixt- eller klippfyr, en blänkfyr, hvars blänk varar kortare tid än 2 sekunder. Vid klippapparaten åstadkommes växlingen af ljus och mörker medelst persienner, som antingen rotera kring sin medellinje (von Otters system) eller kring ljuskällan (ingenjör L. F. Lindbergs rotator). K. v. Otters klippapparat användes första gången i Sverige 1877 och har sedermera kommit till användning på flera ställen, såväl vid de svenska kusterna som i Norge och Tyskland. Genom denna uppfinning kan man från en fyr gifva till tiden ytterst noga begränsade ljussignaler af olika beskaffenhet i olika riktningar. Därigenom kan för seglaren, i ett af grund uppfylldt farvatten, noggrant utvisas, i hvilken riktning han befinner sig från fyren, hvilken kurs han bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten o. s. v. En helt ny apparat för blixtljusets framställande är uppfunnen af den svenske ingenjören Gustaf Dalén. Uppfinningen, som redan fått stor användning inom svenska fyrväsendet såväl som i utlandet, har särskild betydelse för ledfyrarna. Den möjliggör nämligen, att de med acetongas brinnande fyrarna kunna lysa i månader och år utan tillsyn. För att spara brännmaterial har uppfinnaren konstruerat en sinnrik s. k. solventil, medelst hvilken fyrarna automatiskt tändas och släckas vid mörkrets, resp. ljusets inbrott. – Såsom ofvan är nämndt, ha fyrbyggnaderna vanligen till det yttre formen af torn. |
| De flesta äro af sten, men i Sverige uppfördes under 1860- och 1870-talen ett flertal järntorn, däraf de flesta enligt den konstruktion, som fig. 4 visar. De högsta fyrtornen i Sverige äro stentornen på Ölands södra udde (se fig. 5), 41,6 m., och på Öland norra udde, 32 m., samt järntornet vid Rönnskär, 37 m. Märkligare fyrbyggnader äro för öfrigt: i Frankrike, där fyrväsendet allt hitintills ansetts stå högst, Roches Douvres, La Coubre, Cordouan (se d. o. med fig.), Canche, Barfleur, Cap de la Hève, Cap de la Hague, Héaux de Bréhat, vid Kanalen, Belle-Ile i Morbihan, Eckmühls och Ile Vierge i Bretagne; i Storbritannien Eddystone (se d. o. med fig.), Bell Rock, Skerryvore s. om Hebriderna; i Tyskland Bremerhaven, Helgoland, Swinemünde och Gross-Horst, i Sverige Vinga, Kullen och Paternoster samt i Finland Bogskären (se d. o. med fig.). I England ha nedlagts betydliga kostnader för uppförandet af fyrbyggnader på undervattensgrund och låga klippor: vid dylika platser plägar man dock vanligen utlägga fyrskepp. – Antalet fyrinrättningar är numera högst betydligt och ökas årligen, i synnerhet hvad beträffar de mindre farledsfyrarna, sedan man lyckats åstadkomma sådana anordningar, att de kunna hållas lysande en längre tid utan att kräfva särskild tillsyn. 1906 funnos i Finland något öfver 300 fyrar, däraf 25 större, och 9 fyrskepp, i Danmark 52 större och 530 mindre fyrar, 8 fyrskepp och 8 lysbojar, i Norge 48 större och omkr. 825 mindre fyrar, vid Rysslands östersjö- och ishafskuster 29 större och 157 mindre fyrar, 8 fyrskepp och 6 lysbojar, vid Tysklands kuster 46 större och omkr. 600 mindre fyrar, 21 fyrskepp och 39 lysbojar, i Nederländerna 23 större och 136 mindre fyrar, 7 fyrskepp och 6 lysbojar, i Storbritannien 162 större och 1,060 mindre fyrar, 82 fyrskepp och 170 lysbojar, i Frankrike 82 större och omkr. 440 mindre fyrar, 8 fyrskepp och 122 lysbojar. – I Sverige uppgick antalet vid slutet af 1907 till 787 fasta fyrar, däraf 358 statens, 19 fyrskepp, däraf 18 statens, och 81 lysbojar, däraf 28 statens. – Den vid kronans fyrinrättningar anställda personalen utgjorde 97 fyrmästare, 332 fyrväktare och 90 fyrbiträden. | De flesta äro af sten, men i Sverige uppfördes under 1860- och 1870-talen ett flertal järntorn, däraf de flesta enligt den konstruktion, som fig. 4 visar. De högsta fyrtornen i Sverige äro stentornen på Ölands södra udde (se fig. 5), 41,6 m., och på Öland norra udde, 32 m., samt järntornet vid Rönnskär, 37 m. Märkligare fyrbyggnader äro för öfrigt: i Frankrike, där fyrväsendet allt hitintills ansetts stå högst, Roches Douvres, La Coubre, Cordouan (se d. o. med fig.), Canche, Barfleur, Cap de la Hève, Cap de la Hague, Héaux de Bréhat, vid Kanalen, Belle-Ile i Morbihan, Eckmühls och Ile Vierge i Bretagne; i Storbritannien Eddystone (se d. o. med fig.), Bell Rock, Skerryvore s. om Hebriderna; i Tyskland Bremerhaven, Helgoland, Swinemünde och Gross-Horst, i Sverige Vinga, Kullen och Paternoster samt i Finland Bogskären (se d. o. med fig.). I England ha nedlagts betydliga kostnader för uppförandet af fyrbyggnader på undervattensgrund och låga klippor: vid dylika platser plägar man dock vanligen utlägga fyrskepp. – Antalet fyrinrättningar är numera högst betydligt och ökas årligen, i synnerhet hvad beträffar de mindre farledsfyrarna, sedan man lyckats åstadkomma sådana anordningar, att de kunna hållas lysande en längre tid utan att kräfva särskild tillsyn. 1906 funnos i Finland något öfver 300 fyrar, däraf 25 större, och 9 fyrskepp, i Danmark 52 större och 530 mindre fyrar, 8 fyrskepp och 8 lysbojar, i Norge 48 större och omkr. 825 mindre fyrar, vid Rysslands östersjö- och ishafskuster 29 större och 157 mindre fyrar, 8 fyrskepp och 6 lysbojar, vid Tysklands kuster 46 större och omkr. 600 mindre fyrar, 21 fyrskepp och 39 lysbojar, i Nederländerna 23 större och 136 mindre fyrar, 7 fyrskepp och 6 lysbojar, i Storbritannien 162 större och 1,060 mindre fyrar, 82 fyrskepp och 170 lysbojar, i Frankrike 82 större och omkr. 440 mindre fyrar, 8 fyrskepp och 122 lysbojar. – I Sverige uppgick antalet vid slutet af 1907 till 787 fasta fyrar, däraf 358 statens, 19 fyrskepp, däraf 18 statens, och 81 lysbojar, däraf 28 statens. – Den vid kronans fyrinrättningar anställda personalen utgjorde 97 fyrmästare, 332 fyrväktare och 90 fyrbiträden. |
