Kompass (Compass) [Kompass]. Denna sjömannens oumbär­lige vägvisare är ursprungligen, liksom krutet och många andra nyttiga uppfinningar importerad från Kina. Först i slutet af 1100-talet omtalas den i Europa, och såsom den förste kompassmakaren i vår världs­del nämnes år 1302 Flavio Oioja i Amalfi. Sedan dess har instru­mentet undergått många förbättringar, men hufvudprincipen är allt jämnt densamma: en magnetiserad stålstång, som lämnas tillfälle att svänga kring sin midtpunkt och hvars ena ända pekar emot den magnetiska nordpolen.

Kompassen i sin helhet består af kompass-skifvan eller rosen (rhumb card, flower of the winds) [Kompass-rose, Strich-rose, Wind­rose], som inrymmes i K. dosan eller K. skålen (c. bowl, c. box, kettle of the c.) [K., dose, K- mörser, K. gehåuse]. K. skifvan, som är cirkel­formig med indelning i 32 streck och 360 grader (points and degrees) [Striche und Grade], se fig., har på undre sidan en eller flera k. nålar (c. needles) [K. nadeln] samt i centrum en hylsa (socket) [Hütchen] innehållande en agat­sten hvilande mot en i k. dosans botten in­satt pivot (c. pivot) [K. pinne]. Dosan, som kan vara en halfsfer eller en cylinder, täckes af ett glaslock, är van­ligen hvitmålad inuti, och har, utom den nämnda pivoten i bot­tens centrum, 4 verti­kala streck, af hvilka de, som befinna sig i för och akterkant, böra noga sammanfalla med fartygets medellinje eller en linje parellell där­ med, och de båda öfriga angifva en linje vinkelrätt däremot såsom däcksbalkarne. Det streck, som befinner sig i k. dosans förkant, kallas styrstreck (lubbers point) [Steuerstrich] emedan den kurs, som styres, angifves däraf.

K. dosan, som är upphängd enligt Cardans system med två axlar i en eller två ringar (gimbals) [Bügel, Ringe], se kardansk upphängning, befinner sig i allmänhet i ett nakterhus (binnacle) [Nachthaus] fastskru fvadt i däck, men kan äfven vara upphängd högt öfver däck på en ståndare eller påle (binnacle stand, b. pole) [K. säule, K. pfahl, K. stander] eller i kajuttaket o. s. v. och kallas då hängk. (hanging c.) [Hänge k]. I nakterhuset finnas vanligen två k. lanternor (bin­nacle lamps) [K. lichter], som upplysa k. nattetid. En Lyths spritkompass i kardansk fjäderupphängning. K:r finnas af flera slag, men antingen äro de luft-, eller sprit-kx. D. v. s. k. dosan är antingen fylld med en vätska, vanligen sprit, eller ock tom.

En k. bör vara känslig utan att den slänger eller vandrar (c. runs-, gets-, is wild, spins, wabbles) [der K. fliegt, giert hin und her], Spritk:r äro vanligen lugnare än luftk:r, isynnerhet äro de att föredraga i smärre farkoster, där de dessutom borde vara för­sedda med skifva ungefär så som på vidstående figur, d. v. s. norra halfvan svart med fina hvita streck och södra halfvan hvit med svarta streck, ty sällan är det så mörkt åtminstone under den tid på året då man seglar för sitt nöje att man icke på en sådan kompasskifva kan utan lanterna något så när se huru den pekar, eller åtminstone urskilja gränslinjen emellan de båda halfvorna och således veta hvar man har ost och väst. Ännu bättre än på en pappersskifva ser man skillnaden emellan svart och hvitt, om detta sistnämnda är af pärlemor såsom på ett slags små engelska patenterade båtkompasser. Det är omnämndt att k. indelas i 32 streck och 360°. Häraf följer 1:o) att ett streck är 11¼° samt 2:o) att hvarje kvadrant eller afstånd mellan de närliggande kardinalstrecken (se d. o.), N och O, O och S, S och V samt V och N innehåller 8 streck. Regeln för streckbenämningen är densamma inom hvarje kvadrant, hvarför här af utrymmesskäl blott intagas streckens namn mellan N. och O.

Hvarje helt streck indelas i halfva {half points) [halbe Striche] och kvartstreck (quarter points) [viertel Striche].

Benämningen af half- och kvartstreck är icke så konsekvent som helstreckens, men som en allmän regel för den kan man antaga, att räkningen går ifrån nord eller syd med undantag af de streck, som ligga närmast nord om ost, väst, nordost och nordväst och närmast syd om ost, vest, sydost och sydvest. Det heter således NtO½O, men icke OtN½N utan ONO½O, och vidare NOtO¼O, men icke NOtN¼N utan NNO³ /₄ O. När man har att göra med sjövant folk är det mycket viktigt att man begagnar de ibland sjöfolk vanliga benämningarna på kompasstrecken, ty en gammal välbefaren matros skulle helt säkert missförstå om man befallde honom att styra t. ex. NNOl/2N eller åtminstone skulle han stå och fun­dera en bra stund, innan han fick klart för sig att han borde styra NtO½O. Däremot skulle han sannolikt genast förstå om han fick order att styra »nordnordost ett halft streck nordligare» eller något sådant uttryck som icke faller inom området för hans innötta beteckningssätt, så att för den, som icke vill lära sig detta, är det bättre att begagna dylika omskrifningar. De missförstås åtminstone icke så lätt, om de ej heller höja yachtmannens anseende för sjöman­skap i besättningskarlens omdöme.

Det diametralt motsatta strecket till en visst k. streck kallas dess kontrastreck (back bearing) [Kpnterstrich] och erhålles genom att kasta om N till S, O till V. Sålunda är SSW½V kontrastrecket till NNO½O o. s. v.

Två kompasser böra aldrig ställas närmare hvarandra än 2 à 3 m.

Kompassen är alltid påverkad af missvisning (variation) [Missweisung]. Denna är, dels k. nålens afvikning från sanna nord och kallas magnetisk deklination (magnetic declination) [magnetische Dekli­nation], den är m. a. o. den vinkel, som nålen bildar med ställets meridian och kan ej upphäfvas, emedan den är olika på skilda platser; dels k. nålens attraktion af vissa järnpartier om bord. Denna senare, som kallas lokalmissvisning eller deviation (deviation, local attraction) [Deviation, örtliche Ablenkung] (se deviation, d. s. kurva, d. s, tabell m. m.) är olika när fartyget ligger på rät köl eller krängdt. Den kan rättas genom kompensering (compensation)[Kompensation]. Därtill användas en eller flera komp, magneter (magnetic compensators) [Kompensationsmagnete] .

Å vidstående fig. synes ett fullständigt nakterhus enl. Lyths idé med inre magnetställ för en vertikal krängningsmagnet samt horisontala vanliga kompensationsmagneter med klämskrufvar. Utanför synes på akterkant en krängningsvisare med gradskala. Midt emot, eller på förkanten af nakterhuset, finnes en vertikal mjuk järnstång, stundom i flera delar, den s. k. Flinders bar (Hinder’s bar) [Flinders Stange] äfven afsedd att upphäfva deviationen liksom de båda mjuka järnkulorna, som synas å ömse sidor om nakterhuset. Se deviation. I öfre delen finnes dels en transparent pejlskifva och dels de båda nakterhuslanternorna, som upp­ lysa såväl pejlskifva som kompass. Det fin­nes kompasser för olika ändamål såsom styrk, (steering r.)[ Steuer A.], efter hvilken rorgängaren styr, regelk. (standardc) [Regelk.], pejlk. (bearing c.) [Peilk.] för att användas vid pejling af ett föremål, azimutk. se d. o., batk. (boat c.) [Bootsk.] o. s. v. Slutligen finnes det ett slags kompasser utan magnetnål, de s. k. gyrokompasserna, använda på undervattens­ båtar och fartyg med järnmalmslast eller där den magnetiska kompassen ej är tillförlitlig. Se mariningeniör A. Grunbergs art. härom i Tekn. Tidskrift, Skeppsbyggnadskonst d. 24 nov. 1915.

Kompass, ett instrument,, som på basis av magnetnålens egenskap att dragas mot norr utvisar väderstrecken. Den be­står av kompassskålen, som är av mäs­sing eller koppar, har cylindrisk eller halvsfärisk form och är kardanskt upp­hängd. I mitten av skålen står kompass­stiftet, på vilket kompasskivan med magneterna vilar i en agathylsa. På skålens vitmålade insida finnes ett verti­kalt svart streck inriktat i fartygets me­dellinje, och med vilket det kompasstreck, som styres, skall hållas överens. Kom­passkivan är indelad i 32 streck. Dessa äro kardinalstrecken nord, ost, syd, väst. Mitt emellan dessa ligga interkardinal­ strecken nordost, sydost, sydväst, nord­väst. Mellan interkardinalstrecken lig­ga 8 steck, som få namn av båda, alltså emellan nord och nordost—nordnordost, mellan nordost och ost-ostnordost, emel­lan ost och sydost-ostsydost, emellan sydost och syd-sydsydost, emellan syd- och sydväst-sydsydväst, emellan syd­väst och väst-västsydväst, mellan väst och nordväst-västnordväst och emellan nordväst och nord-nordnordväst. De öv­riga 16 strecken få namn av närmaste kardinalstreck eller interkardinalstreck med efternamnet, beroende på vilken si­da om detta strecket i fråga ligger, alltså närmaste strecket till nord, räknat ost­vart, heter nord till ost, närmaste strec­ket till nordost heter till vänster (då man tänker sig stå i kompassens mitt) nord­ ost till nord och till höger nordost till ost. Strecken närmast ost heta ost till nord och ost till syd. Närmaste strecken till sydost heta sydost till ost och syd­ost till syd. Närmaste strecken till syd heta syd till ost och syd till väst. Och sålunda fortsattes runt kompassen. Dessa streck betecknas sålunda åt höger räknat från norr: N, N t. O, N N O, N O t. N, N O, N. O t. O, O N O, O t. N, O, O t. S, O S O, S O T O, S O, S O t. S, S S O, S t. O, S, S t. V, S S V, S V t. S, S V, S V t. V, V S V, V t. S, V, V t. N, V N V, N V t. V, N V, N V t. N, N N V, N t. V. Varje av dessa streck är indelat i 1/2 och 1/4 streck, som få namn efter de streck som de falla emellan t. ex. NO, N 1/2 O, N 3/4 O. När man kommer till N O t. N, kallas de därpå följande del­arna N O 3/4 N, N O 1/2 N, N O 1/4 N. o. s. v. Uttrycken O t. N 1/2 N, O t. N 3/4N användes ej i svenskan, utan man om­skriver dem till O N O 1/2 O, o. s. v., vil­ket är precis detsamma. Detta gäller naturligtvis även de andra kvadranterna. Kompasskivan uppdelas även i 360° eller med 90° på var kvadrant. Kursbe­nämningarna utgå härvid från nord och syd alltså nord 89° ost eller väst, syd 89° ost eller väst. Kompasser äro av två slag, luftkompasser och vätskekompaser eller spritkompasser. I avseende på det än­damål, för vilket de äro avsedda, och den plats, de hava ombord, kallas de: normal­ eller standardkompass, styrkompass, pålkompass, båtkompass, asimutkompass, skvallerkompass. ~ -justering, se deviationsbestämning. ~ -kurs, styrd kurs, icke rättad för missvisning och deviation eller eventuellt avdrift. ~ -nål, magnet­nålen i en kompass. ~ -ros, kompasskivans indelning i streck och grader. ~-streck, se ovan kompass.

Kompass (fr. compas, it. compasso, af lat. compassus,
kretslopp, omkrets) 1. Bussol (fr. boussole,
it. bu’ssola, af bo’ssolo, liten dosa), ett
instrument, hufvudsakligen bestående af en eller flera
deklinationsnålar, med hvilket man kan bestämma den
vinkel, som en horisontal syftlinje mellan två föremål
gör med den magnetiska nord-och-syd-linjen. Kompassen,
som nyttjas icke endast af sjöfarande (för fartygs
styrande i rätt kurs), utan äfven af ingenjörer
(för mätningar på land), af bergsmän (särskildt
för uppsökande af järnmalm; se Grufkompass ), af
militärer och resande till lands (för bestämmande af
väderstrecken) m. fl., är olika inrättad, alltefter
de olika ändamål, för hvilka den begagnas.

Sjökompassen, marin- l. skeppskompassen , utgöres
numera af två hufvuddelar, kompass-skålen med
stiftetoch kompass-skifvan. Skålen, som vanligen har
cylindrisk eller halfsfärisk form, är ofta gjord af
mässing, men bör helst vara tillverkad
af koppar, emedan denna metall dämpar
skifvans rörelser. På skålens insida finnes ett
vertikalt streck, styrstrecket, som bör utmärka
fartygets långskeppsriktning från skålens spets och
kompass-skifvans medelpunkt. I bottnen är skålen
starkt belastad för att befordra dess öfverkants
horisontala ställning (se nedan). Skålen täckes af
en glasskifva med ringformig infattning, som bör noga
passa efter skålens öfre kant. Stiftet, som vanligen
är af konisk form, har en spets af hård metall,
helst stål. Kompassskifvan, som har cirkelform,
består af rosen,

Kompass (med cardansk upphängning).

hylsan, stommen och nålsystemet. Rosen (se å fig.),
som numera vanligen göres af tunt papper, är indelad
i 32 streck (jämte half- och kvartstreck) samt
ofta äfven i grader. Vid indelningen utgår man från
två diametrar, nämligen nord-syd-linjen och den
däremot vinkelräta öst-väst-linjen. Nord, syd, öst
och väst benämnas kardinalstreck och tecknas med N,
S, O (l. E) och W. Alla öfriga streck erhålla namn,
sammansatta af dessa fyra. Strecken midt emellan
två kardinalstreck uppkallas efter dem båda sålunda:
nordost (NO), sydost (SO), sydväst (SW) och nordväst
(NW) samt benämnas interkardinalstreck. Ett streck,
som ligger midt emellan ett kardinal- och ett
interkardinalstreck, får på liknande sätt sitt namn af
dem båda. De återstående 16 strecken benämnas efter
de kardinal- eller interkardinalstreck, näst intill
hvilka de ligga, på så sätt att ordet till inskjutes
mellan nämnda streck och närmaste kardinalstreck åt
motsatt led. Namnen på samtliga streck äro således
följande (räknade från N i ordning åt höger): N, NtO
(nord till ost), NNO, NOtN, NO, NOtO, ONO, OtN, O,
OtS, OSO, SOtO, SO, SOtS, SSO, StO, S, StW, SSW, SWtS, SW, SWtW,
WSW, WtS, W, WtN, WNW, NWtW, NW, NWtN, NNW, NtW. Half-
och kvartstrecken erhålla namn af ettdera af de
närliggande strecken och af närmaste kardinalstrecket
åt motsatt led. Sålunda benämnes delningen midt
emellan N och NtO “nord half ost” (N½O), emellan
NtO och NNO “nord till ost half ost” (NtO½O)
o. s. v. Namnet på ett diametralt motsatt streck
(1. half- 1. kvartstreck), ett s. k. kontrastreck,
erhåller man omedelbart genom att utbyta N mot S och
O mot W eller tvärtom. Kontrastrecket till SSO¼O är
således NNW¼W o. s. v. Denna indelning af korn-

passrosen genoin successiv haifvering i hel-, half-
och kvartstreck var synnerligen lämplig för smärre
kompasser, å hvilka kvartstrecket var den minsta
delning rorgängaren kunde urskilja. Sedan man börjat
använda sjökompasser af mer än 25 cm. diameter, äro
graderna tillräckligt stora för att bekvämt kunna
urskiljas med obeväpnadt öga; och ökade kraf på
noggrann navigering såväl som betydligt ökad lätthet
att noggrant hålla en bestämd kurs, i synnerhet på
större ångfartyg, ha ledt till en alltmera använd
indelning af kompassrosen i grader. Alldenstund
räkningen i många fall måste ske i grader
(t. ex. beräkningen af en himmelskropps asimut)
och deklinationen l. missvisningen alltid anges
i grader, är det tydligen både enklare och säkrare
att alltid använda grader såväl för kurs, deviation
och afdrift som för asimut och missvisning. Graderna
på kompassrosen räknas från N eller S åt O eller W
(intill 90°) sålunda: N 10° O, S 78° W o. s. v. -
Kom-pass-skifvans hylsa utgör infattning för stenen,
som hvilar omedelbart på skålens spets, samt bildar
tillika fäste för de trådar (eller i allmänhet för
den anordning), som uppbära rosen, stommen och
nålsystemet. Hylsan tillverkas af mässing eller
aluminium och bör vara så lätt som möjligt. Stenen
måste vara hård och glatt, på det att friktionen
mot stiftet må blifva minimal. Man använder därför
vanligen safir, rubin eller beryll. - Kompass-skifvans
stomme utgöres helst af en enda, tunn mässings- eller
aluminiumring nära skifvans ytterkant samt af den
anordning (silkestrådar, tunna metallameller e. d.),
som förenar denna ring med hylsan. F. ö. finnas
stommar af många olika konstruktioner. Ända långt fram
i 19:e årh. använde man icke någon särskild stomme,
utan hylsan var omedelbart förenad med en vanligtvis
ganska bred och på midten ansvälld magnetnål, på
hvilken en cirkelrund pappskifva med kompassros
var fastsatt. Genom användandet af flera nålar har
emellertid en särskild stomme blifvit nödvändig. -
Nålsystemet göres nämligen numera i regel af minst
2, ofta 4 eller 8, parvis på ömse sidor om skifvans
nord-syd-streck anbragta magnetnålar, vanligen af
cylindrisk eller parallellepipedisk form. Denna
anordning vidtages af flera skäl: dels kan man, utan
att öka skifvans tyngd, erhålla större magnetisk
kraft hos flera nålar än hos en enda, dels vinner
man större lugn hos kompassen, om alla tyngder och
således äfven nålarna komma längre från skifvans axel,
dels kan man icke genom användande af en enda, större
nål, men väl med ett eller flera par rätt placerade,
mindre nålar, komma ifrån en olikartad inverkan af
fartygets magnetism såväl som af kompensationsmagneter
på nålens nord-och sydända.

Mängden af olika kompasskonstruktioner kan indelas
i två hufvudslag: luftkompasser och vätske-
1. spritkompasser . Efter sitt ändamål eller
sin plats benämnas kompasser af båda dessa slag
normalkompasser l. standardkompasser , med hvilkas
tillhjälp fartygets egentliga navigering försiggår,
styrkompasser , som användas af rorgängarna för att
hålla fartyget på anbefalld kurs, asimutkompasser ,
hufvudsakligen afsedda för pejling af himmelskroppar,
samt skvallerkompasser , uppsatta i befälhafvarens
kajuta för att medgifva kontroll af styrningen ;
pålkompasser , uppställda på en hög
påle för att komma på betydande afstånd från fartygets
järnmassor, hängkompasser , anbragta under ett däck
eller på ett stag, samt båtkompasser , afsedda
för tillfällig användning i skeppsbåtar. - Alla
kompasser, som voro i bruk ända till 1820-talet, voro
luftkompasser . Dessa användas alltjämt mycket allmänt,
i synnerhet som normal- och asimutkompasser. Bland
de viktigaste förbättringar, som iakttagits vid
alla nyare luftkompasskonstruktioner, må, jämte
användandet af parvis anbragta nålar, anföras skifvans
högst betydligt minskade tyngd. Under det att större
kompass-skifvor före midten af 1870-talet sällan vägde
mindre än 100 gr., har man på senare tiden nedbragt
vikten ända till 12 gr., äfven för skifvor med 255
mm. diameter. Som skifvans magnetiska moment och
tröghetsmoment i förhållande till vikten samtidigt
ökats, har man erhållit kompasser med stor känslighet
och betydande lugn (svängningstid 15-20 sek.),
hvarjämte slitningen af stift och sten blifvit högst
obetydlig. Genom den magnetiska kraftens absoluta
svaghet hos de tunna nålarna undvikes dessutom
hvarje märkbar induktion från kompassen i de mjuka
kompensatorerna (se nedan). De lätta kompass-skifvorna
äro emellertid ganska ömtåliga och bräckliga. Bland
de bästa nyare luftkompasserna förtjäna särskildt
nämnas sir William Thomsons (lord Kelvins) 1876
patenterade kompass, Hechelmanns, Thomson-Ludolphs,
Hechelmann-Thomsons, Plath och Carstens m. fl. I
Sverige har kompasskonstruktionen icke förrän på
1890-talet undergått förbättringar, motsvarande
de nämnda. - Svårigheten att erhålla en kompass,
tillräckligt stadig i smärre fartyg och båtar,
ledde till införandet af vätskekompassen, d. v. s. en
kompass, hvars skål är fylld med en vätska, vanligen
en blandning af sprit och vatten. Den första praktiska
vätskekompassen patenterades af Crowe 1813. Sedan dess
har spritkompassen undergått betydande förbättringar
och är f. n. synnerligen värdefull och användbar
för olika ändamål. På grund af sin okänslighet för
stötar och skakningar - af ångmaskin, kanonskott,
rodd m. m. - har spritkompassen vunnit mycket
utbredd användning, framför allt som styrkompass
och båtkompass. Skifvan är försedd med en flytdosa
af tunt metallbleck, hvilken uppbär större delen af
skifvans tyngd, under det att blott en ringa del däraf
(3-5 proc.) trycker på stiftet. På grund häraf kan
skifvan förses med tunga och kraftiga magnetnålar,
hvarigenom känsligheten (inställningsförmågan) blir
synnerligen stor; och samtidigt vinnes erforderligt
lugn och frihet från vandringar därigenom, att vätskan
verkar i hög grad hämmande på skifvans rörelser,
utan att dock hindra denna att inställa nålarna i den
magnetiska kraftens horisontalriktning. Spritkompasser
ha emellertid en del olägenheter, af hvilka den
förnämsta torde vara, att nålarnas stora magnetiska
kraft inducerar magnetism i närliggande kompensatorer
af mjukt järn.

Kompass-skålens upphängning är af stor betydelse;
kompass-skifvan bör nämligen alltid förblifva
horisontal, trots fartygets krängning och
rörelser i sjögång. Det är därför först och främst
nödvändigt, att upphängningen är cardansk (se fig.),
d. v. s. att skålen uppbäres af två koncentriska
ringar ( balansringar ), hvilkas horisontala axlar äro
vinkelräta mot hvarandra. Noga i

dessa axlars skärningspunkt bör stiftets spets vara
belägen. Vidare måste kompass-skålens tyngdpunkt
ligga djupt under upphängningspunkterna. Skålen bör
vara synnerligen fast och solid likasom den ställning,
nakterhuset, å hvilken upphängningsanordningens yttre
ring omedelbart är fäst. Desslikes bör nakterhuset
vara uppställdt på stadigt underlag, lakttages icke
allt detta, kunna nakterhus, skål och stift samt
därmed äfven kompass-skifvan lätt råka i alltför stora
vibrationer. För att ytterligare motväga stötars och
skakningars menliga inverkan fäster man stundom den
yttre ringen till nakterhuset med starka gummiband. -
Af stor vikt är äfven, att lämplig plats ombord
utses, i synnerhet för normalkompassen. Den bör
uppställas i fartygets midskeppslinje å en plats
med så fri utsikt som möjligt öfver horisonten och
där den horisontala riktkraften är både stor och så
nära som möjligt lika för olika kurser. Dessutom bör
man undvika grannskapet af större järnföremål, i all
synnerhet rörliga sådana, likasom dynamomaskiner och
elektriska motorer samt elektriska enkelledningar.

Bland nyare anordningar å sjökompasser må nämnas
följande. Uppgraderingen af rosen sker somligstädes
i 360° från nord åt höger, och en del kompasser
förses med mycket stora skifvor med särskild
lins för att möjliggöra noggrann afläsning och
styrning. - Sedan flera år tillbaka har man uppfunnit
“själfreglerande kompasser”, t. ex. Pickwells
samt den af F. W. Gleerup och E. Beck konstruerade
kurskontrollören , med hvilka man på fotografisk
väg erhåller diagram öfver de i verkligheten styrda
kompasskurserna. Svårigheterna att under sjögång,
då kompass-skifvan nästan alltid har någon vandring
och då kompass-skålen ständigt är i rörelse, kunna
erhålla tillfredsställande resultat, ha dock hittills
icke kunnat helt öfvervinnas. Ännu mindre har man
lyckats konstruera någon användbar själfstyrande
kompass, hvilken enligt framställda förslag skulle
kunna sköta rodret medelst elektrisk servimotor,
kraftöfverföring och ångstyrinrättning. En alldeles ny
uppfinning är gyroskopkompassen , i hvilken en hastigt
roterande, tung kropp håller kompass-skifvans streck
i samma riktning, oberoende af fartygets rörelser,
och sålunda helt ersätter de af jordmagnetismen och
fartygets magnetism påverkade kompassnålarna. Denna
kompass torde dock ännu ej vara tillräckligt pröfvad
och ställer sig f. ö. synnerligen dyr.

Hvarje sjökompass bör, innan den användes,
vederbörligen justeras. Instrumentet bör först och
främst undergå pröfning till sin konstruktion,
hvarvid särskildt undersökes, att kompassen är
på samma gång känslig, d. v. s. att skifvan äfven
efter en obetydlig deflektion noga återtager sitt
ursprungliga läge, och lugn, d. v. s. att skifvan
har långsamma svängningar och icke af obetydliga
skakningar bringas ur sitt läge, samt vidare att rosen
är rätt uppgraderad och centrerad, äfvensom att den
är fri från kollimationsfel. Vid anbringandet ombord
tillses noga, att skålens styrstreck får sitt rätta
läge. Därefter böra emellertid kompasserna ytterligare
undersökas och justeras, innan fartyget går till
sjöss. Helst böra fartygets magnetiska egenskaper
utrönas, särskildt sådana de te sig å hvarje plats,
där en kompass skall uppställas; men äfven om detta ej
sker, måste man företaga den operation, som vanligen
benämnes kompassjustering , hvilken i sig innefattar
deviationens (se d. o.) nedbringande till ett
minimum (kompensering) samt återstodens utrönande
och registrerande (deviering). Hufvudprincipen för
kompenseringen är att i kompassens närhet anbringa
nya magnetiska krafter, som motverka de i fartyget
förut befintliga, hvilka nya krafter böra vara af
samma slag och samma storlek som de ursprungligen på
kompassen verkande krafter, som härröra af fartygets
magnetism, men verkande i motsatt riktning. Således
bör en konstant kraft upphäfvas af en annan konstant
kraft och en föränderlig af en annan på samma sätt
föränderlig kraft: den deviation, som orsakas af
permanent fartygsmagnetism, bör upphäfvas med en
eller flera magneter; den deviation, som uppkommer af
inducerad magnetism i vertikaljärn, bör kompenseras
genom inducerad magnetism i en eller flera vertikala,
mjuka järnstänger, och den deviation, som alstras af
inducerad magnetism i horisontaljärn, bör undanröjas
genom inducerad magnetism i horisontalt, mjukt
järn. Enär de båda förstnämnda slagen af magnetism
orsaka semicirkulär deviation och hela denna
deviation kan upphäfvas med en eller flera magneter,
är det emellertid tillräckligt att kompensera denna
på en gång med sådana, vanligen med en eller två
långskepps-magneter och med en tvärskeppsmagnet,
såvida icke fartyget kommer att betydligt förändra
magnetisk latitud, i hvilket fall hvartdera slaget
af ifrågavarande magnetism bör kompenseras för
sig. Detta är likväl en ganska kinkig process,
såvida fartyget ej passerar magnetiska ekvatorn,
där hela den semi-cirkulära deviationen orsakas af
permanent magnetism och sålunda för lång tid framåt
kan undanröjas genom magneter, under det att den
semi-cirkulära deviation, som därefter visar sig
(å annan magnetisk latitud), undanröjes genom en
vertikal, mjuk järnstång (s. k. Flinders bar). Den af
magnetism i mjukt horisontaljärn orsakade deviationen
är kvadrantell och kompenseras genom mjuka järnstycken
(kompensatorer) af sfärisk eller cylindrisk form,
vanligen ett på hvar dera sidan af och i jämnhöjd
med kompassen. Krängningsdeviationen kompenseras
i regel endast genom en vertikal magnet rätt under
kompassen. Kompenseringen sker i allmänhet därigenom,
att man med tillhjälp af astronomiska eller terrestra
föremål inriktar fartyget på bestämd magnetisk
kurs och därefter med resp. kompensationsmagneter
eller mjuka kompensatorer bringar kompassen att
visa samma kurs. Men den kan äfven tillgå på annat
sätt, t. ex. därigenom, att man använder särskilda,
för ändamålet konstruerade instrument, W. Thomsons
deflektor, Peichls kontrollkompass m. fl., hvilka
jämväl äro afsedda för utrönande af deviationens
storlek. - Med visshet känner man, att kineserna
begagnade två slags kompasser redan så tidigt som
mellan åren 265 och 520. Den ena bestod af en skål,
fylld med vatten, hvarpå magnetnålen flöt, uppburen
af två små rör; den andra utgjordes af en dosa med en
tapp i midten, hvarpå magnetnålen hvilade, alldeles
som i våra kompasser. Man vet äfven, att araberna
begagnade kompassen något tidigare än européerna. I
Europa omtalas detta instrument först år 1190. Vare
sig nu att kompassen blifvit från Kina införd till
Europa eller icke, säkert är, att italienaren Flavio
Gioja från Amalfi omkr. 1302 tillverkade
en kompass och

därigenom fått äran af uppfinningen, ty först
efter denna tid kom den i allmännare bruk på
sjön. Jfr Asimutkompass , Deflektor ,
Deklination 3 , Deviation 2 , Galvanometer (för
sinus- och tangentbussol), Induktion ,
Jordmagnetism , Kurs och Nakterhus . Vackra
afbildningar af gamla kompasser lämnar A. Schück
i “Alte schiffskompasse und kompassteile im
besitz hamburger staatsanstalten” (1910).