Lod (Lead, sounding lead) [Lot, Senkblei] är lod i allmänhet. Däraf finnas två olika slag näml. djuplod^ d. o. och handlod (hand l.) [Handl.]. Till handlodet hör den uppmärkta lodlinan (I. line) [L. leine] om 50 à 100 m. längd och vanligen för denna en balja (I. line tub) [L. leinebalje], hvari linan uppskjutes för torkning. Vill man vid lod­ning jämte djupet erfara bottenlaget (quality of ground) [Bodenbeschaf­ fenheit], så fyller man den halfsferiska fördjupningen i lodets botten med en blandning af talg och krita, hvilket kallas mata lodet (arm the l.) [das L. speisen]. Se bottenlag.

Svenska signallodet (Swedish signal lead) [Schwedisches Signallot] bör i detta sammanhang ej förglömmas. Det är ett släplod, som sänkes ned vid sidan om fartyget och består af en drake med därunder hängande pil, som släpas i lina. Draken firas ned till det djup man önskar, och när detta under gång ernås hugger pilen i botten och lodet eller draken flyter upp i vattenytan, hvarvid en alarmklocka ringer. Fördelen med detta släplod är att man kan gå lugnt med full fart, då man däremot nödgas stoppa när det vanliga hand- eller djuplodet skall användas.

Lodet är navigatörens pålitligaste vän; astronomiska observationer kan han ofta icke få, bestickräkningen påverkas af ström, till och med utkiken hjälper ej mycket i tjocka, men lodet är ofelbart under alla omständigheter, då vattendjupet medgifver I dess användning. Till och med för småbåtar är lodet ofta af ovärderlig nytta och borde aldrig saknas. Men det kan vara af allra nättaste och enklaste slag: en liten blypjes af högst 1 kg. vikt ungefär sådan som figuren visar och ett gäddrag till lodlina utan uppstickning, ty djupet kan man tillräckligt noga taga genom att vid inhalningen »famna upp» linan. Lodskott (sounding, cast of l.) [L. wurf Grundprobe and Wassertief] kallas i allmänhet hela resultatet af lödningen, således tagandet af både vattendjupet och prof af bottens beskaffenhet.

Att hifva lodet (to heave the l.) [L. werfen]. Lodhifvare (leadsman) [Lotgänger, L. gast], se fig. Att vara på lodbart vatten (to be in soundings) [auf lotbarem Grunde sein]. Slutligen få vi ej glömma timmermanslodet (carpentefs level) [Setzwage], som äfven användes till vattenpass. Lodrätt (on end, perpendicular) [lotrecht], se horisont. Loda (sound) [loten] är att anlita lodet eller företaga lödningar (to take soundings) [Lotungen vornehmen]. Att segla eller navigera efter lod­ningar (to steer by soundings) [nach Lotungen steuern].

Lod, en blykropp eller annan tung kropp av cylindrisk eller långt utdragen pyramidform, som med en vidfästad ”lodlina” sänkes eller hyvas i vattnet för att utröna dess djup och bottnens beskaffenhet. Man skiljer på djuplod och handlod. Djuplodet, som användes för större djup, väger från 8 till 12 kg. I övre ändan är det något tillplattat och försett med ett hål med en isplitsad stropp, genom vilken en ögla på djup­ lodlinan stickes och därefter kränges över lodet, innan man kastar det. Det senare är mycket viktigt. Lodets nedre ända är något urholkad för ”armering” (påsmetning) av talg till erhållande av prov på bottenlaget. Djuplod skall fin­nas ombord å fartyg i yttre kustfart el­ler vidsträcktare fart och flitigt använ­das. Djuplodlinan skall vara minst 200 meter lång och är numera uppstucken (uppmätt) sålunda: vid 50—100—150 me­ter är ett lädermärke instucket mellan kardelerna, vid 10—60 meter en knop, vid 20—70 meter två knopar. Linan är kabel­slagen och uppskjutes därför motsols. Handlodet är även vanligen av bly och har en vikt av c:a 3 kg. Det skall finnas ombord å fartyg i kust- eller vidsträck­tare fart. Linan om 100 meter (minst 50) är uppstucken sålunda: vid 2 och 12 meter ett vitt, 4 och 14 meter ett blått, 6 och 16 meter ett rött flaggduksmärke, 8 och 18 meter ett lädermärke. Vid udda famnar upp till 20 finnes en märlingsstump, ”slätknop” instucken. ~ -a, un­dersöka vattnets djup med lod. På se­gelfartyg brassar man back, då man skall loda med djuplod, och på ångare stoppar man maskinen för att minska farten. Lodlinan ”manas” på lovarts si­da från akterdäck till längs förut, där lodhyvaren har sin plats. Med vissa mellanrum ställas karlar vid relingen med en del av linan uppkransad i hän­derna, klara att kasta, då lodhyvaren sjunger ut: ”lodet går, akter passopp.” Den som passar linan akter ut, halar in den överflödiga delen, då fartyget närmar sig det ställe, där lodet lig­ger, så att linan är sträckt, då man kommer mitt över detsamma. Man dra­ger åt sig linan ett par gånger och låter lodet stöta riktigt i botten, innan man noterar djupet. Avdrag måste naturligt­vis göras, om fartyget har avdrift. Med handlod sker lödning enligt en gammal välkänd metod, som dock fordrar en viss övning sålunda: Lodhyvaren står i fockriggen med en livstropp till vanten om livet. Sedan han firat ned lodet ett stycke ovan vattnet, lägger han linan i bukt över högra tummen och fattar om båda parterna med handen. Lodet svän­ges därefte i cirkel långs skeppssidan 2 à 3 ggr akterifrån och föröver, varefter li­nan får löpa ut, då lodet under en krets­gång ligger i höjd med relingen. Lodet får härigenom en kraftig impuls för­över, och lodhyvaren hinner samla in eventuellt överflödiga bukter av linan, innan han tager det vinkelräta avstån­det till botten. En fördel med detta kastsätt är, att fartyget kan få göra ganska hård fart, utan att det generar en van lodhyvare, som varje matros bör sätta en dygd i att vara. Lödning mås­te upprepas och avsättas i sjökortet för jämförelse. Ett ensamt lodkast, säger Lecky, är värre än obrukbart, ty det kan bekräfta en position, som i själva ver­ket är felaktig. ~ -balja, träbalja varuti man skjuter upp lodlinan. ~ -bart vat­tendjup som kan uppmätas med vanlig djuplodlina. ~ -boj, en inrättning som efter införandet av lodningsapparater torde vara föga använd, men som för­tjänar att räddas från glömskan. Den bestod av en segeldukspåse, som, då den skulle användas, uppblåstes genom ett rör, anbragt i dess ena hörn. Linan löp­te vid lödningen över en skiva, som satt i en vid bojen fästad träklots. Denna var försedd med en spärrfjäder, och då lodet tog botten, flöt bojen upp, medan fjädern fasthöll linan på det rätta dju­pet. ~ -hyvare, mannen som hyvar lodet. ~ -kast, hyvning av lodet. ~ -lina, se lod. ~ -linje, förlängningslinjen på ett fritt hängande lod. -ningsapparat, apparat för mätning av djup även vid tämligen stark fart. Den första prak­tiska lodningsapparaten konstruerades av den bekante engelske vetenskaps­mannen Sir William Thompson seder­mera Lord Kelvin. Den består av en rulle, på vilken är upprullad en 300 fam­nars lång enkel pianosträng eller en stållina, sammansatt av tunna strängar. Den har en kortare förlöpare av logg­lina, fästad vid ett sänke eller lod unge­fär två ggr så långt som ett vanligt djuplod men något mindre i omkrets. På förlöparen emellan strängen och lo­det är fastsatt en koppartub, vars nedre ända är perforerad, och vars övre ända kan öppnas medelst ett lock. När lod­ning skall ske, sticker man i koppartu­ben en något smalare glastub även öp­pen i botten och hermetiskt sluten i övre ändan. Glasrörets inre yta är bestruken med ett kemiskt preparat av ljus laxfärg (silver chrom). Då lodet släppes över sidan, tryckes vattnet upp i tuben, och när saltet kommer i berö­ring med laxfärgen blir denna mjölkvit. Gränslinjen mellan de två färgerna, när glastuben appliceras till en skala, angi­ver djupet. Rullen är försedd med en broms, varmed linans hastighet vid ut­löpandet kan kontrolleras och stoppas, då lodet når botten. Apparaten kan an­vändas, då fartyget gör ända till 16 knop, och botten kan erhållas på 100 famnar, utan att farten behöver min­ skas, eller avvikning från kursen göras. För oceanångare är den härigenom ovär­derlig. Andra lodningsapparater hava sedan kommit i marknaden t. ex. Mas­sey’s, Walker’s Basnett’s, Cooper Wigzell’s o. s. v. i huvudsak byggda på sam­ma principer som lord Kelvin’s. Be­skrivningar över dessa medfölja instru­menten. Släplodet är en annan form av lodapparat. Den kallas även submarin skiltvakt, emedan den varnar för vatt­nets uppgrundning. Den består av en omvänd drake, som släpas akterut och sjunker till följe vattnets tryck på vingarna, som är snett. När apparaten träffar botten, verkar en framspringan­ de arm på så sätt, att den kastas om och omedelbart flyter upp på vattenytan, medan en klocksignal ljuder, och farten regleras för mera ingående lodningar. Sjöstrands signal lod är en svensk tilllämpning av denna metod, som mycket användes vid sjömätningsarbeten. Enl. Kungl. förordningen ang. fartygs bygg­ nad och utrustning skall varje maskin­ drivet fartyg av 500 tons och därutöver medföra en lodningsapparat, som med­ giver lödning å minst 90 meters djup med en fart av minst 5 knop. ~ -skott, prov på bottnens beskaffenhet. ~ -talg, talg och riven krita, som smetas i håligheten på ett lod för att upptaga prov på bottenlaget.