Manillatåg (Manilla rope) [Manilatau], af manillahampa slaget tågvirke, som är lättare och mera elastiskt än vanligt tågvirke, men ej så hållbart, användes mycket till bogsertrossar, förhalning m. m. M. var en tid mycket modernt till löpande gods, men har på senare åren kommit ur bruk, sannolikt till stor del därför, att manillahampan nu för tiden så mycket förfalskas med den billigare, men också be­tydligt sämre sisalhampan. Till utseendet likna de båda ämnena mycket hvarandra, men man kan lätt skilja dem åt och komma under­ fund med förfalskningen, om man bränner ett litet prof, då den äkta manillahampans aska blir jämnt mörkgrå, sisalhampans däremot hvitgrå och aska af båda hampsorterna blandade blir gråspräcklig, ungefär som ett grånande skägg.

Manilla, fibrerna av en bananväxt som förekommer på Filippinerna och Moluckerna, och varav göres ett förträffligt tågvirke, ljusgult till färgen.

Manillahampa, manilla eller abaca utgöres av bastfibrerna i bladslidorna hos en bananart, Musa textilis, fig. 1, som är inhemsk på Filippinerna, varifrån den framställda hampan exporteras. Beredningen är mycket enkel och sker fortfarande i stor utsträckning för hand. Bladen skördas, då växten är tre år gammal och bladstjälkarna slitas upp i smala remsor, 2—3 cm breda och ca 1/2 cm tjocka. Dessa dragas under slöa tvärställda knivar, vilande mot träblock. Här igenom avskrapas stjälkens lösa, saftiga delar, och fibrerna bli rena, varpå de torkas och äro färdiga för packning och export. Denna sker i huvudsak från Manilla, som givit hampan dess över hela världen kända namn.

Fibrerna från andra bananarter användas även till tågvirke, och plantan, Musa textjlis har importerats till Sundaöarna, Indien och Västindien, men ingenstädes har man lyckats framställa manilla av lika hög kvalitet som den ursprungliga från Filippinerna.

De fibrer, som tagas i mitten av stjälkarna, äro fina och vita och kunna ersätta silke. De, som erhållas från stjälkarnas yttre delar, där förvedningen fortskridit längre, äro grövre och hårdare. Endast dessa senare användas till tågvirke. Sådan manilla är gulbrun eller vitbrun till färgen och har 1—2 meter långa fibrer, som i styrka endast överträffas av hampa och lin. De ganska hårda och glatta fibrerna äro mycket hygroskopiska och svälla starkt i vatten, varvid själva repet krymper, för att åter sträcka sig när det torkar. Fibrerna ta ej väl emot tjära, varför manillatågvirket alltid användes otjärat. Det är böjligare än hampa, när det är vått, och särdeles lämpligt till all löpande rigg. Det var känt på Filippinerna för mycket länge sedan, men började omkring mitten av förra århundradet mer och mer användas till sjöss, och har på grund av sitt billigare pris så gott som fullständigt utträngt hamptågvirket, vilket förr var vanligast i Europa. Det är dock ej så hållbart som hampa utan sliter sig självt, tills det helt faller sönder. Gammal manilla kan därför ej splitas och repareras såsom gammal hampa utan är helt värdelös för skeppsbruk. Old-ropes av manilla användas dock som råmaterial vid papperstillverkning.