Roder, eller, som man vanligen säger, ror, kallas den vid akterstäven på en båt eller fartyg fastgjorda anordning av bräder, timmer eller plåt, varmed man styr. Ett större roder består av hjärtstocken, vid vilken fingerlingarna eller rortapparna äro fastade, för att haka fast i de på akterstäven i rorjärnen anbringade rormaljorna. övre delen av hjärtstocken leder genom rortrumman upp till däcket eller halvdäcket. Den översta delen av rodret eller, som det heter, rorhuvudet, är fastsatt till rorpinnen. Rodret består vidare (då det är av trä) av uppklotsningen, som är fastbultad till hjärtstocken och bildar rodrets bredaste del. Järnroder äro antingen enkelplåtade eller dufibelplåtade. Plåtarna äro då nitade till den smidda roderramen. Ångfärjor, som gå direkta turer på korta distanser, bruka hava roder i båda ändar för att slippa vända. De äro vanligtvis balansroder.

Roder 1. Styre (eng. helm, fr. gouvernail, ty. ruder}, skpsb., en på fartygsskrofvet fäst, vridbar, plan skifva, med hvars tillhjälp fartyget styres i afsedd riktning. Rodrets verkan beror af, att vattenpartiklarna genom fartygets framfart - till ankars i strömvatten genom vattnets egen rörelse - eller propellerns verkan träffa rodret med en viss hastighet, hvarvid, om rodret icke ligger långskepps, fartyget påverkas af en vridande kraft. Antag (fig. 1) fartyget under gång i den stora pilens riktning och ett roder, A, akterut lagdt babord öfver. Kraften AB antas representera vattnets tryck, vinkelrätt mot rodret; den kan uppdelas i komposanterna AC och AD, den förra vinkelrät mot och den senare parallell med fartygets medellinje. Om G är fartygets tyngdpunkt, verka då två moment, nämligen AC x AE och AD x EG att ge fartyget gir babord hän. Det senare momentet är med vanliga roder af mindre betydelse till följd af häfstångsarmens EG ringa längd; vissa nödroder (se d. o.) äro dock grundade på verkan af kraften AD, hvarvid, för att erhålla större moment, rodret (motståndet) med tillhjälp af en utriggning bringas ut från fartygssidan, så att haf stångsarmen EG betydligt ökas.

Fig. 1. Rodrets verkan.

Genom att i ofvanstående bevis insätta A1 i stället för A o. s. v. erhålles verkan af ett förom fartygets tyngdpunkt placeradt, s. k. förroder. Som af fig. l synes, är dettas verkan motsatt akterrodrets, i det att dess för åstadkommande af gir verksammaste moment, A1C1 x AlEl, bibringar fartyget gir babord hän, om rodret lägges styrbord öfver. Det mindre momentet, AlDl x E1G, verkar här för gir åt motsatt håll mot det större och förminskar alltså förrodrets girverkan. - Rodrets vinkel mot fartygets

långskeppsplan kallas rorvinkel. Teoretiskt borde gir
erhållas kraftigast vid en rorvinkel af omkr. 55°;
vattenpartiklarna strömma emellertid icke till rodret
parallellt med fartygets medellinje, utan under en
viss, af fartygets form beroende vinkel, hvilket
gör, att bästa verkan af ett akterroder visat sig
uppkomma vid en rorvinkel af omkr. 35°. Akterroder
förekommer numera på alla fartyg och vanligen äfven
i båtar; det placeras på en- eller trepropellrade
fartyg intill roderstäfven (se Akterstäf), på andra
fartyg som regel intill akterstäfven.

illustration placeholder

Fig. 2. Balansroder.

I båda fallen
sitter det akterom propellrarna (jfr fig. 2), så att
vid dessas gång framåt rodrets verkan förstärkes af
propellervattnet, hvilket är af stor betydelse för
fartygets manöverförmåga, enär
det t. 6X. möjliggör att
med tillhjälp af propellervattnet svänga äfven ett
enpropellradt fartyg med endast obetydlig förflyttning
öfver stäf.

illustration placeholder

Fig. 3. Dubbla akterroder i fartygets midtlinje.

P propellerns plats, WL vattenlinjen.
Stundom förekomma dubbla akterroder,
placerade antingen i fartygets midtlinje, det ena
förom det andra,
det förliga i akterskarpet framför propellrarna,
hvarigenom det vid backning träffas af
propellervattnet, som i detta fall ger det en kraftig
verkan (fig. 3), eller också bredvid hvarandra (fig.
4), hvarigenom man, särskildt på 4-propellrade
fartyg, kan bättre tillgodogöra sig för gir
hela den af propellrarna akteröfver kastade
vattenströmmen.

illustration placeholder

Fig. 4. Dubbla roder bredvid hvarandra.

Förroder förbättrar under alla
förhållanden fartygets manöverförmåga, men gör sig
särskildt gällande vid gång akteröfver. Det anbringas
på fartyg, som af någon orsak har att
förflytta sig lång eller krokig väg under backning,
t. ex. ångfärjor, äfvensom på vissa andra fartyg,
som däraf äro i behof, t. ex. torpedbåtar.
Förrodret placeras antingen vid
förstäfven (fig. 5) eller, såsom på
torpedbåtar, under kölen, i
hvilket senare fall det kan vid behof
upplyftas i en i fartyget inbyggd
brunn, så att det helt indrages
i fartyget. Förroder samt det i
fig. 3 visade minsta akterrodret
benämnas stundom hjälproder.

illustration placeholder

Fig.5. Förrode vid förstäfven.

illustration placeholder

Fig. 6. Träroders konstruktion.

illustration placeholder

Fig. 7. Järnroders konstruktion.

Med afseende på sin form äro roder antingen
s. k. vanliga roder (fig. 6 och 7), som röra sig
omkring en axel belägen vid roderbladets förkant,
eller balansroder (se d. o. äfvensom fig. 2, 3, 4
och 8 i denna art.). Roder tillverkas på träfartyg
i allmänhet af trä, på öfriga fartyg af järn
(stål). Ett träroder har följande delar (fig. 6):
hjärtstock (A), jämte till dess akterkant dammade
trän, bildande rorbladet 1. rorskifvan (B); rorsula
(C), skyddande ändträna. Till hjärtstockens öfre ända,
det s. k. rorhufvudet (D), fästes för rodrets
vridande en häfarm, kallad rorpinne (i båtar äfven
rorkult), en roderkvadrant eller ett rorok (i båtar
kalladt ror- 1. styrskädda). Genom på hjärtstockens
förkant sittande fingerlingar (se d. o.) 1. rorhakar
(E], som hakas på motsvarande öglor 1. rormaljor
på akterstäfven, stöttas och uppbäres rodret;
fingerlingarnas stora beslag, roderbeslag (F),
bidraga att sammanhålla rorbladet. På rodret märkas
vidare nottaljearm (G) för nottaljeskänklingarnas
fastsättande samt ett hål (H) nedtill och stundom ett
högre upp för sortlinan (se d. o.). Genom roderlås
hindras rodrets aflyftning, och genom anslags-
1. stoppklackar begränsas dess rörelse sidovägen. Ett
vanligt järn-(stål-)roder har följande delar (fig. 7):
hjärtstock (A), oftast smidd i ett stycke med ramen
(B), som nedtill afslutas med en roderdubb (C) för
rodrets uppbärande; utanpå ramen nitas roderplåtarna
(D), och mellanrummet fylles med trä eller beck;
stundom användes blott en roderplåt. Fingerlingar
(E), nottaljearm (F], roderlås och stoppklackar i
likhet med å träroder. Numera tillverkas rodren