Sisal, henequen, bladfibrerna av Agave- och Fourcroyaarter, varav man gör ett tågvirke, som liknar manilla.

Sisalhampa eller agavehampa utgöres av fibrerna i de köttiga bladen hos olika aloe- och agavearter, i synnerhet Agave rigida var. sisalana, fig. 2. Denna är inhemsk på Centralamerikas torra, steniga högplatåer och skeppades först från den lilla hamnstaden Sisal på Yucatanhalvöns nordkust, från vilken den fått sitt namn. Numera odlas sisalhampan överallt i tropikerna, där jordmånen är för torr och mager för andra kulturväxter. Särskilt i Tanganjikadistriktet och i Brittiska Kenia finnas stora sisalplan-tager. Plantan har mycket låg stam, och de kraftiga svärdslika bladen växa i en stor rosett nära marken. När plantan är 3—4 år tages den första skörden, omkring 70 av de yttre bladen, sedan skördas omkring 25 blad varje halvår, tills plantan, efter 6—8 år, blommar och dör. Bladen få passera en maskin, som under vattenspolning skiljer fibrerna från bladens köttiga beståndsdelar. De rena, tvättade fibrerna torkas därefter på ställningar, byggda av de långa blomstjälkarna, och packas i balar för export.

Sisalhampan har långa, jämna, blekgula, ibland nästan vita fibrer. Den är i regel ljusare och jämnare i färgen än manilla. Det ljusa, löst slagna tågvirke, som är vanligt i U. S. A., och vilket alla sjömän känna igen, är sisal. Nytt sisaltågvirke är ofta mycket vackert och ser starkt och bra ut, men det står sämre mot slitning än manilla.

Sisalhampan var känd av de gamla aztekerna redan vid tiden för spanjorernas erövring av Mexiko, men har först under de senare decennierna blivit en världsartikel. På grund av det industrialiserade framställningssättet är den ej obetydligt billigare än manilian och har därför på många områden helt utträngt denna. Sedan några år tillbaka använder Svenska Flottan en betydlig mängd sisal för sitt tågvirke. Även inom Engelska Flottan användes sisal i stor utsträckning, kanske mest för att gynna agaveindustrien i Brittiska Östafrika.