Tackel, ett slags grövre taljor som hänga til väders för att vid tilfälle an vändas. Dylika äro sidotacklen, som på fartyg med mera fullständig tackling bruka hänga i tackelhangarna. ~ -hangare, tåg, krängda över masttopparna, för huggning av sidotacklen. ~ -kam mare, se riggarloft. ~ och tåg, se topp och tackel.

Tackel, Takel (holl. takel, eng. tackle), sjöv., benämning på vissa grofva taljor på ett fartyg, hvilka i allmänhet äro uppsatta till väders för att vid förefallande behof vara i beredskap. Dessa äro af flera slag. Sidotackel (för-, stor-, mesan- och stängtackel) äro taljor, som hänga i s. k. tackelhangare, hvilka äro krängda öfver mast- och stångtopparna. Stagtackel äro grofva taljor, som uppsättas mellan masterna för båtars eller svåra tyngders in- och uttagande. Dessutom finnas flera slag af s. k. manteltackel, särdeles praktiska och lätt tillriggade hissverk. Bland dem märkes spanskt tackel, som tredubblar kraften samt mycket används vid lossning och lastning af fartyg; det utgöres af två enkla block, det ena fast, det andra rörligt (se fig.). Nocktackel kallas numera “nocktalja” (se Nock). Pentertackel (ankargina) nyttjas vid ankarets uppläggande på bogen.