Björk (Birch wood) [Birkenholz] har icke mycken användning inom båtbyggeriet, men till somliga smärre pjeser, som måste vara sega, såsom tullpinnar, spakar och dylikt, är det ganska bra.

Björk, Betula. 1. Bot. Växtsläkte hörande till fam. Betulaceæ, skildt från sin enda samsläkting, alsläktet , därigenom att honhängenas fjäll falla af vid fruktmognaden och ej, som hos alarna, sitta kvar, bildande kottar. En mängd arter finnas i den norra tempererade zonen. Den svenska floran räknar åtminstone fyra “goda” arter, två trädartade och två buskartade. De förstnämnda, B. verrucosa ( masurbjörk ) och B. odorata ( glasbjörk ), skiljas lättast på årsskotten, som hos den förra äro kådprickiga, hos den senare småludna. B. odorata är dessutom vanligen mindre storväxt, mera nordlig och älskar fuktig mark. För öfrigt äro de till karaktärer såväl som till utseende så öfverensstämmande, att de af många författare förenas till en kollektivart, B. alba, liksom de äfven båda gå under det gemensamma namnet “björk” i folkspråket, hvilket annars är ganska frikostigt på benämningar äfven för obetydliga varieteter (masurbjörk, glasbjörk, hängbjörk o. s. v.f). I den följande beskrifningen sammanfattas därför båda arterna.

Björken är Nordens mest karakteristiska löfträd och öfver hufvud kanske det mest egendomliga af alla i vårt land förekommande. Dess mest i ögonen fallande drag äro den spädhet och spenslighet, som visa sig i alla dess delar: den smärta stammen, den spetsiga kronan, de fina kvistarna, som ofta, i synnerhet hos gamla träd, hänga slakt ner (var. pendula, häng - eller slokbjörken ), de smala bladskaften, de små lättrörliga bladen. Egendomlig är äfven barkbildningen. Korkväfnaden, af hvars beskaffenhet barkbildningen hos alla träd i första hand beror, bildar hos björken, liksom hos några få andra träd (boken, hasseln, körsbärsträdet), ett sammanhängande elastiskt lager, periderm , utanpå barkens öfriga delar, hvilka i sådan händelse kunna fortfara att tillväxa, i samma mån som stammen blir tjockare. Följden däraf blir, att dessa träd länge behålla barken slät. Först vid hög ålder får björken en vanlig, sprickfull bark (jfr Periderm och Fallbark ). Vidare består peridermet, “näfvern”, af omväxlande hvita och brunaktiga lager (de förra få sin färg genom cellernas lufthaltighet), hvilka småningom afbladas, men så, att ett hvitt lager alltid ligger ytterst; däraf stammens färg. Dessa båda egendomligheter – den smärta växten och den släta, hvita stammen – gifva trädet en synnerlig lätthet och finhet, hvilka egenskaper framträda i synnerhet på våren, då de i förening med de nyutslagna bladens ljusa grönska och aromatiska doft bilda ett helt af utsökt behag. – I motsats mot de flesta andra löfträd, som älska ett sydligare luftstreck och bördig jord, är björken på intet vis nogräknad i afseende på klimat och jordmån. Det är därför i synnerhet våra nordliga landskap eller de ofruktbarare trakterna i södra Sverige (t. ex. vissa delar af Småland och Västergötland), till hvilkas egendomlighet björken i någon väsentlig mån bidrager. I härdighet öfverträffar den t. o. m. barrträden. Vid den höjd på fjällen, där barrskogen upphör, vidtager därför en zon, hvars enda träd björken är, den s. k. björk - eller subalpinregionen , utmärkt som den region, där fjällfloran uppträder i sin största prakt och yppighet. På sådana platser blir björken mera lågväxt samt får ett groft och vresigt utseende, hvilket gifvit anledning till att uppställa denna form som en egen art, B. subalpina. – Björken är ett lika nyttigt som vackert träd. Den lämnar helt säkert största delen af allt slöjdvirke, som nyttjas i vårt land. Veden är också både hård, seg och vacker. Detta sista gäller i synnerhet om “masurn” – virket af björk, som växt på torr, stenbunden mark. Lika förträfflig är veden som bränsle; i detta hänseende öfverträffas björken endast af boken. Till följd af sin rikedom på pottaska ger björkaskan den förträffligaste lut. Näfvern nyttjas till hvarjehanda ändamål, såsom till dosor, skäppor, skosulor, vid takläggning o. s. v. Dess användbarhet beror dels af dess seghet och böjlighet, dels af dess hartsrikedom, som gör den ogenomtränglig för vatten och nästan oförruttnelig. I Ryssland beredes däraf, genom en mycket enkel torrdestilleringsprocess, den s. k. “ryssoljan”, nyttjad till beredning af det bekanta rysslädret, som däraf får sin egendomliga lukt. Näfvern af en ostindisk björkart, B. Bhojpattra, begagnas till beredande af ett slags papper. – Kvistarna äro till följd af sin seghet mycket använda till kvastar, vispar, vidjor o. d. Löfvet är ett förträffligt foder för boskapen. – Liksom alla andra öfvervintrande växter måste björken för knopparnas utveckling på våren samla ett reservförråd af näringsämnen. När nu vid källossningen roten börjar uppsuga vatten, blir stammen så fylld af sockerhaltig saft, att denna vid borrning utrinner i riklig mängd (ända till 21 liter om dygnet). Af denna söta s. k. “björklag” eller “björklake” kan genom jäsning beredas ett slags dricka eller musserande vin, s. k. “björkvin”. Lagen af ett par nordamerikanska arter, B. nigra och B. lenta, användes till sockerberedning.

Af B. verrucosa finnes en märkvärdig varietet (B. dalecarlica, Ornäsbjörken ). utmärkt genom sina djupt flikiga blad. Den upptäcktes på 1700-talet vid Ornäs i Dalarna, men odlas numera tämligen allmänt. Af B. odorata odlas en form med mörkröda blad.

Af de båda buskartade björkarna är den ena, B. humilis, funnen endast på ett ställe i Småland och i Härjedalen. Så mycket ymnigare förekommer den andra, dvärgbjörken , B. nana, en lågväxt (sällan alnshög), risig buske med nästan cirkelrunda, nagelstora blad. Den är ytterst allmän i våra nordliga provinser, men finnes äfven i de sydligares höglända trakter ända nere i Skåne och Halland. Dess egentliga hemvist är skogskärr, som den alldeles fyller. På fjällen, där den uppstiger mycket högt i den egentliga fjällregionen, växer den äfven på mera torr och stenbunden mark. Den är af så godt som ingen nytta för människan, utom i fjällen, där den för lappen får ersätta både ved och halm. Frukterna och knopparna äro, särdeles under vintern, en hufvudsaklig näring för riporna; däraf benämningen “ripris”. I Småland och i några andra delar af vårt land bär dvärgbjörken namnet “fredagsbjörk” eller “fredagsris”. En sägen förtäljer nämligen, att Frälsaren blifvit gisslad med ris al denna björk samt att den därför blifvit af Gud förbannad och dömd att evigt krypa utefter jorden. Mellan dvärgbjörken och de trädartade björkarna finnas hybrider. Dvärgbjörken var en af de första växter, som invandrade till Skandinavien. Den följdes af glasbjörken, som bildade de första skogarna på den isfria marken i vårt land. – Björkarna ha ej sällan mykorrhiza (se d. o.).

2. Skogsh. Ehuru björken ej kan sägas vara bunden vid viss bestämd jordmån, synes en lerblandad, ej för mager jordmån (hagmark) vara särdeles fördelaktig för densamma. De båda väl skilda formerna, masurbjörken och glasbjörken, visa dock härutinnan olika egenskaper. Den förra uppsöker i allmänhet torrare marker, inom södra och mellersta delen af Sverige, men finnes också tillsammans med glasbjörken i Norrlands södra och östra delar. Redan i medelåldern blir dess bark sprickig och trädet mera grofgrenigt, hvarigenom dess ved blir mera svårklufven än glasbjörkens. Denna senare björkform, som däremot ända till högre ålder bibehåller sin hvita, glatta näfverbark, trifves bättre på mera fuktig jordmån. Den finnes sålunda i södra och mellersta provinsernas kärrmarker och utdikade mossar, men har sin största utbredning i de norra provinsernas floddalar och fuktiga skogsmarker och bildar ensam björkregionen ofvan barrskogsgränsen å våra fjäll. Björken infinner sig ofta först å de s. k. skogsbrännorna eller annan hårdt afbränd mark, där barrträden småningom komma efter och förtränga densamma. I blandning uti barrskogarna anses den göra nytta, och en stor del af våra vackraste skogar hafva uppkommit på detta sätt. Båda björkarterna äro ljusbehöfvande trädslag och ställa sig därför i rena bestånd glest och tillåta gräs och andra högre växter uppspira mellan sig och i den svaga skuggan. Plantor kunna däremot ej uppväxa i tätare skogar. Under de första 10–20 åren växer björken ganska snabbt och sätter tidigt frö. Dess ekonomiska mogenhetsålder inträffar vid 60–80 år. Björken uppdrages vanligen genom själfsådd från äldre träd eller genom rotskott därifrån, men äfven medelst sådd af frö, som insamlas på eftersommaren och utsås helst samma höst efter risbränning, emedan de lätt blifva odugliga och taga hetta till sig, om de en längre tid och i större myckenhet förvaras. Plantering af björktelningar bör ske, innan de bildat sin hvita näfver. Virket är hvitt och ganska vackert samt segt och hållbart och därför lämpligt till slöjdarbeten. Dess bränslevärde är stort och närmar sig bokens. Björkens blad skadas företrädesvis af björkspinnaren (Bombyx lanestris), hvars larver lefva uti en stor, gemensam inspinning, samt af nunnan (Liparis monacha), björkmätaren (Geometra betularia), ollonborren (Melolontha vulgaris) och några smärre arter af skalbaggar. Bastväfnaden och stammen skadas bl. a. af björksplintborren (Eccoptogaster destructor), som gör vackra gångar i bastet och lämnar aftryck i splinten och hvars närvaro tillkännagifves genom en mängd hagelstora, i rad ställda hål i näfvern, samt af vedborrarna (Xyloterus lineatus och Xyloterus domesticus), som göra gångar i veden såväl i lefvande träd som helst i slöjd virke, möbler o. d.

3. Paleont. Björksläktet synes uppträda mot slutet af kritperioden eller början af den tertiära. Lämningar af dvärgbjörken har man funnit uti istidens aflagringar i Sverige, Ryssland, Danmark, Tyskland, Schweiz och södra England, ofta i sällskap med lämningar af polarvidet, fjällsippan och andra arktiska eller alpina former. Dessa lämningar bevisa således riktigheten af den åsikt, enligt hvilken den arktisk-alpina vegetationen under istiden och efter inlandsisens afsmältning förekommit på det europeiska låglandet.