Ek (Oakwood) [Eichenholz] är det förnämsta bland våra in­hemska för båtbyggnad lämpliga träslag. Det är godt att arbeta i, starkt och varaktigt både i och öfver vatten, men det som mer än allt annat gör det lämpligt för båtbyggnad är dess rikedom på krumväxta grenar, som vare sig ensamma eller i förening med ett stycke ur stammen lämpa sig för krumtimmer och knän af alla möjliga former. Äfven till bordläggning är eken förträfflig och användes mycket därtill i södra Sverige. Blekingsekan till exempel bygges alltid helt och hållet af ek. Med västkustbåten var detsamma förhållandet ända till för trettio år sedan, men numera, sedan godt ekvirke blifvit mera sällsynt och dyrt på västkusten, får man ofta se båtar därifrån åtminstone delvis106 byggda af fur. Bland öfriga mera förhärskande svenska båttyper är Hjälmaresnipan den enda som bygges af ek.

Den gamla vanliga båtbyggareregeln rörande styrkan af ekvirke är att detta ej behöfver vara mer än högst 4/ö så svårt som fur, men i anseende till ekens större varaktighet kan man tryggt säga att efter 7 ä 8 år är en båt af ek lika stark som om den varit byggd af dubbelt så groft furvirke.

Ek, hårt träslag, som mycket användes i skeppsbyggeriet. Det betingar särskil da förmåner i avseende på tiden vid klassificering.

Ek, Quercus. 1. Bot., ett till fam. Fagaceæ hörande
släkte, som innefattar en mängd arter, hvilka äro
träd med smala, slaka, glesa hanhängen och korta,
fåblornmiga ax af honblommor. Synnerligen utmärkande
för detta släkte är frukten, det s. k. “ollonet”
(se nedan), en stor, hvitelös nöt med läderartad
fruktvägg, hvars bas är nedsänkt i en “cupula”
(fruktskål), bildad af det urholkade blomfästet,
hvilket är beklädt med små fjäll. I Skandinavien
finnas två arter: vanliga eken l. sommareken
(Q. Robur; se fig. å följ. sida) och vintereken
(Q. sessiliflora). Den förra, “skogsträdens konung”,
är Skandinaviens största träd, ofta med en stam af
30 m. i höjd och 3, någon gång 10-13, ja 25 m. i
omkrets. Den största uppmätta eken i Sverige, 14 m. i
omkrets, finnes vid Norra Kville, Rumskulla socken,
Kalmar län. Eken utmärker sig genom sin grofva,
ofta knotiga och vresiga stam med sprickfull bark
(se Ekbark ), sin yfviga, trubbiga krona af nästan
rätt utstående, buktigt vridna grenar och sina hårda,
grundt parflikiga blad (jfr Löfträd ). Till följd af
sitt ståtliga och egendomliga utseende bidrager den,
i trots af sin fåtalighet, mer än något annat träd
- utom barrträden och björken - till att gifva ett
landskap karakteristiskt utseende. - Eken växer i
nästan hela Europa. I Sverige faller dess nordgräns
ungefär vid 60:e breddgraden (därofvan träffas den
dock på ett par ställen i Ångermanland). Bäst trifves
den på torr, något kuperad mark med god jordmån. Från
sina bästa växtplatser fördrifves den likväl mer och
mer, emedan den såsom skadlig för gräsväxten ej gärna
tåles på ängs- eller åkermark. Däraf torde till någon
del kunna förklaras det sorgliga faktum, att eken -
liksom i allmänhet våra ädlare, sydligare växter -
vid och nära sin nordgräns tydligen befinner sig i
utdöende. Detta träd växer mycket långsamt. I början
har det buskform, men förvandlar sig småningom till
ett träd. Först vid 40-50 års ålder bär det frukt,
och ej förr än vid omkr. 150 års ålder kan det anses
fullvuxet. En ålder af 4-5 hundra år är ej ovanlig,
och det lär finnas ekar, som äro ända till 2,000
år gamla. Af alla svenska träd lämnar eken det
bästa virket. Ekvirke är ytterst hårdt samt motstår
synnerligen väl röta och är därför det förnämsta
skeppsbyggnadsvirke man eger. För sin vackra mörka
färgs skull skattas det med rätta högt äfven som
möbelvirke. Ett dyrbart svart virke erhålles af
de subfossila ekstammar, som ej sällan anträffas
i torfmossarna. Ollonen ha medicinsk användning
(se nedan 4) och äro ett utmärkt svinfoder. Eken
invandrade i Sverige efter tallen, men före granen,
af hvilken den trängts undan. - Vintereken skiljer
sig från vanliga eken därigenom, att den är mindre
samt har smalare blad, som vanligen kvarsitta
vissnade vid vinterns början, äfvensom en nästan
oskaftad fruktställning. Dess nordgräns i Sverige är
Dal. Vintereken växer på stenigare och ofruktbarare
mark än vanliga eken, och dess virke är mindre godt
än dennas.

Jämväl af de många utländska ekarterna äro flera
nyttiga för sin bark (se Ekbark ) eller
sin ved, hvilken begagnas till virke. På flera
ekarter förekomma galläpplen , sjukliga utväxter,
framkallade genom insektstyng. S. k. “äkta
(turkiska l. aleppiska) galläpplen” fås af
galläpple-eken (Q. infectoria Oliv.), från
Mindre Asien och sydöstra Europa. Frukterna af
Q. Ilex L. m. fl. användas till födoämne. Rostade
ekollon utgöra kaffesurrogat. Fruktskålarna af
Q. Vallonea Kotschy och Q. macrolepis Kotschy
(Grekland och Mindre Asien) användas till garfning
( valloner ) och äro en viktig handelsartikel. Af
korkekarna (Q. Suber L. och Q. occidentalis Gay),
från Medelhafsländerna, fås kork, som består af
barkens korkväfnad, hvilken på dessa träd når
en ovanlig mäktighet. Barken hos kvercitron-eken
(Q. tinctoria Willd.), från norra Amerika, innehåller
ett gult färgämne, kvercitrin, hvilket är ett bland
de viktigaste

färgmaterial, som hämtas från växtriket. Flera ekarter:
Q. Ilex L. och Q. Cerris L., båda från södra Europa,
vidare rödek (Q. rubra L.), blodek (Q. coccinea
Wangenh.), hvitek (Q. alba) och kärrek
(Q. palustris Dur.; se fig. å följ. sida)
m. fl. nordamerikanska arter, odlas såsom
prydnadsväxter; af de nordamerikanska arterna hör
Q. alba till gruppen Prinus (white-oaks) af sektionen
Lepidobalanus, de öfriga till sektionen Erythrobalanus
(black-oaks). Äfven af vår vanliga ek odlas flera
former som prydnadsväxter,
utmärkta af egendomligt utbildade eller vackert
färgade blad. S. A. Ldt. (G. L-m.)

2. Skogsh. De inom landet
förekommande båda ekarterna behandlas lika.
Deras föryngring verkställes oftast medelst ollonsådd
å i sig själf lucker
eller uppluckrad kalmark eller under ett glesare
öfverbestånd. Eken är i synnerhet vid äldre år ett
ljusbehöfvande trädslag, men har “dock förmåga att
som planta några år växa ganska väl under utglesnad,
äldre skog, t. o. m. bokskog. För att

hindra eken att utveckla gröfre grenar bör den i
ungdomen hållas uti tätt bestånd. Vintereken synes
i ungdomen sträfva mera i höjden än stjälkeken,
hvarför den ofta föredrages vid ekskogens
föryngring. Plantering af ek förekommer mera sällan,
då större sammanhängande bestånd skola uppdragas,
på grund af de större kostnader, som äro förknippade
därmed, men vid hjälpkultur är den att föredraga
framför sådd. Ett- och tvååriga ekplantor äro
lätta att plantera, men fleråriga fordra för den
långa pålrotens skull ett mycket omsorgsfullt
planteringssätt för att trifvas och utveckla sig väl.
F. L.

3. Paleont. Eksläktet antages hafva
uppträdt redan under kritperioden och var under
den tertiära rikt på arter. En stor mängd af
Europas tertiära arter var närmast besläktad
med nordamerikanska. Jämväl på Grönland och
Spetsbergen var släktet representeradt under
sagda tid. A. G. N.

4. Farm. Ekollonen ha brukats som läkemedel och
bestodo såsom drog (semina quercus) af de från det
läderartade fruktskalet befriade stora hjärtbladen,
hvilka utgöra hufvudmassan af det mogna fröet.
Hjärtbladen äro aflånga, med kullrig utsida och
konkav eller platt insida. Ekollonens smak
är svagt sötaktig, bitter och sammandragande. De
innehålla stärkelse (34 proc.) samt därjämte
garfsyra, fet olja och ett par sockerarter, af
hvilka den ena kristalliserar och benämnes
kvercit l. ollonsocker . Ekollon äro sålunda ett
närande och sammandragande medel och nyttjades
förr vid huskurer, för hvilket ändamål
de rostades och kokades med vatten till
“ollonkaffe”, som tidigare ansetts vara välgörande
för dåligt nutrierade (“skrofulösa”) barn.
Ekollon ha uteslutits ur svenska farmakopén.
O. T. S. (C. G. S.)

5. Myt. Eken står i ett mycket nära samband med
de europeiska folkens äldsta naturmyter. Särskild
betydelse tillkom den bland forngreker, etrusker,
germaner, kelter, skandinaver, invånarna i det forna
Preussen m. fl. Från suset af en gammal helig ek i
Dodona (i det forngrekiska landskapet Epirus)
hämtade prästerna orakelsvar. Hos romarna var eken
helgad åt Jupiter (arbor Jovis). De gamle gallerna
och forngermanerna helgade ekarna åt sina
gudar och offrade under deras kronor (jfr Druider ). Vid
kristendomens insteg började man fälla en mängd
uråldriga ekar, som stått i helgd. - Sedan gamla
tider har ekens löf användts såsom en symbol för
medborgerliga dygder, och hos romarna utdelades
eklöfskransar såsom belöningar. Eklöfvet har spelat en
betydande roll jämväl inom den götiska ornamentiken.
- Jfr W. Mannhardt, “Der baumcultus der germanen
und ihrer nachbarstämme” (1875, 2:a uppl. 1904),
och P. Wagler, “Die eiche in alter und neuer zeit,
mythologisch-kulturgeschichtliche studie” (1891).
- Jfr Ekskog . R. G.