Ledsegel (Stadding sails) [Leesegel], som mycket användes förr i tiden, hafva numera nästan fullständigt kommit ur bruk, hvaremot rårna i stället blifvit såväl flera till antalet som längre. I regeln förekommo l:n endast på fock- och stormasten och blott under märs- och bramrårna samt under fockrån. De benämndes bram-, öfver- och underledsegel (top gallant-, top mast- and lower-studding sails) [Bram-, Ober- und Unterleesegel\. Se fig. å föreg. sida, som återger fockmastens ledsegel. Braml. och öfverl. hissas under resp, nockar samt hafva i yttre nedre hörnet skot (tack) [Aussenschoté] och i det inre hals (sheet) [Binnenschote\. De bärgas med bekajare eller nedhalare, här halsarna, (downhaul) [Bekaier, Niederholer] och skotas till block i nockarne på l:sspirorna (s. s. booms) [Ä. spieren]. Dessa senare halas ut och in genom spirtaljor (s. s. b. jiggers) [A. s. taljen] och löpa i nock och inre spirbygeln (yard arm- and quarter iron) [aussen S. bugel oder Brille und innen S. b. oder innere Brille]. Det undre l:t skotas till en särskild bom vaterbommen (lower s. or swinging boom) [Backspiere, Backsbaum], som stöttas af gajar och lägges längs skepps­ sidan när l:t bergas, hvilket sker genom bekajaren. L:srårnas fall slås på rån med fiskarestek, se d. o.

Ledsegel, trapesformade segel som mera förr än nu användes på råseglare att öka segelarean vid god vind. På underrårna och märsrårna (övre om dubbla) samt på stora fartyg även å bramrårna fördes s. k. ledsegelsspiror, som vilade i byglar (yttre- och inre ledsegelsbygeln). Spirorna tjänade att i sina yttre ändar mottaga yttre fallet för det under hängande seglet och skotet för det segel, som satt närmast över. De benämndes fockråspira, storråspira, förmärsråspira, stormärsråspira, förbramråspira, storbramråspira, o. s. v. Seglen kallades underledsegel, överledsegel, bramledsegel och bovenbramledsegel med toppens namn framför. Tågen, med vilka seglen behandlades, kallades: ledsegelsfall, ledsegelsskot, ledsegelshals och ledsegelsbekajare. Den senare bestod av en smäcker lina, som var fästad i skothornet på ett överledsegel och därifrån ledde till motsatta hörnet av seglet vid rån. Så lunda gjorde den tjänst som gigtåg och nedhalare, då seglet skulle bärgas. Vid sättning av seglet halade man upp det i samma skick, som då det var uppgigat, med bekajaren najad med ett segelgarn till sin egen part just under gigtågsblocket. När seglet var hissat till rån, ryckte man till på skotet, så att najningen brast, och rån vred sig ett halvt slag runt, medan skotet halades. Vid brassning var det viktigt att ej glömma att släcka på ledsegelsskoten och spirbrassarna.

Ledsegel, sjöv., de smärre segel,, som under segling med vinden akterifrån kunna tillsättas på ömse sidor om stor- och fockmastens rå segel. Ledseglen ligga hoprullade i bestämda förvaringsrum på eller under däck. De upphissas till rånockarna eller till spiror, som utskjutas från rårna, samt skotas till ledsegelsspiror eller (de undre) till vater-bommar. Ledseglens namn, beroende af, vid hvilken mast och rå de sitta, äro: förbramledsegel (a), för-öfverledsegel (b), underledsegel (c, på fören), storbramledsegel (d) och stor-överledsegel (e).