Bok (Beech wood) [Buchenholz] använ­des i forna tider till kölar och stäfvar för båtar, men är nu sällsynt.

Bok, Fagus silvatica L. 1. Bot. Boken, af nat. fam. Cupuliferae, kl. Monoecia L., är utan tvifvel näst eken vårt ädlaste träd. utmärkt genom sin resliga, ända till 30 m. (100 f.) höga, stam, hvilken liksom de långa, vanligen starkt utstående grenarna, täckes af en alltid slät, gråhvit bark; vidare genom sina äggrunda, vanligen hel bräddade, hårkantade blad af mycket fast konsistens och mörkgrön färg; slutligen genom de gulaktiga, nästan klotrunda hängena, hvilka framkomma samtidigt med bladen. Nötterna, de s. k. bokållonen, sitta inneslutna inom den för hela familjen karakteristiska fruktskålen (cupula) hvarigenom bildas en i fyra flikar uppspringande skenfrukt. – I Sverige finnes boken vild endast i de sydligare landskapen. Hon skyr nämligen sträng vinterkyla. Af denna omständighet och af det förhållandet att boken älskar ett fuktigt klimat, förklaras äfven den egendomligheten i hennes utbredning, att hon i den vestre delen af vårt land går vida längre mot norden än i den östre. Hon saknas på Öland och Gotland, hvilka annars i afseende på vegetationsförhållanden äro så gynnade; hennes nordgräns utgöres af en linie, dragen från Kalmartrakten genom Småland och Vestergötland till södra Bohus län. Norr om denna linie träffas boken endast på några enstaka punkter (t. ex. Omberg i Östergötland). I Norge går hon utefter kusten till norr om Bergen. Planterad växer hon ända upp till Dalelfven och kan ännu i Roslagen gifva grobara frukter. – Af alla våra löfträd är boken det enda, som bildar verkliga skogar. Der hon är allmän, inverkar hon mer än något annat trädslag på landskapets fysionomi – vi påminna om Själlands berömda bokskogar – och är för sådana trakter karaktersträd, i samma mening som barrträden äro det längre upp mot norden. En bokskog har också en sydländsk prägel af yppig växtkraft, hvilken bildar en slående motsats till det vittnesbörd om en karg natur, som äfven den frodigaste barrskog onekligen afgifver. Vackrast är bokskogen om våren, medan det späda löfverket ännu har en ljus grönska. Men äfven i sin mindre fagra sommarskrud gör en frodig bokskog ett mäktigt intryck; mot det höga, täta, mörkgröna löfhvalfvet, hvarigenom regnet knappt kan tränga, kontrastera egendomligt de långa, släta, ljusa grenarna och stammarna och ej mindre den bara, på all växtlighet blottade, marken, som endast om hösten framalstrar en rik vegetation af svampar. – Den s. k. blodboken är en odlad varietet.

2. Skogsh. Boken fordrar god, myllrik sandblandad lerjord eller lerblandad sandjord, hvilken trädet inom kort ytterligare förbättrar och göder genom sin täta, starkt skuggande löfkrona och ett ymnigt affall af blad. Under gynsamma förhållanden kan boken uppnå 250–300 års ålder; vanligen och fördelaktigast afverkas hon dock vid 120–140 år, intill hvilken tid bokbeståndet, till skilnad från flere andra trädslag, bibehåller sig tätt eller, som det af skogsmannen benämnes, slutet. Hjelpgallring företages, då beståndet nått 25–35 års ålder, och kan förnyas hvart 20–25 år. Efter 80–90 års ålder lemna bokbestånden, med en mellantid af 7–12 år, grobara frön, de s. k. bokållonen, hvilka mogna och affalla i Oktober. Som bokplantan, hvilken lätt igenkännes på sina två stora, njurformiga, på undre sidan silfverhvita hjertblad, är ömtålig för frost och torka samt för solens omedelbara inflytande, så uppdrages hon vanligen medelst sjelfsådd, under skydd af ett äldre bokbestånd, hvilket sistnämnda under en tid af 8–10 år genom hvart annat eller hvart tredje år upprepad gallring, s. k. ljushuggning, utglesnas, så att tillräckligt antal plantor kunna uppväxa från de till marken nedfallna ållonen, hvilka, om så behöfves, nedmyllas med hacka, hvarefter, då dessa plantor ej längre fordra skydd, alla de qvarvarande äldre träden afverkas. De fläckar, der ej plantor uppkommit genom sjelfsådden, ifyllas genom plantering, s. k. hjelpplantering, af 2–4-åriga, i plantskola för sådant ändamål uppdragna, plantor.

Af alla inhemska trädslag lemnar boken det yppersta bränslet, men som virket är föga varaktigt, om det utsättes för luftens inverkan, är detta träds tekniska användbarhet i öfrigt obetydlig; det nyttjas dock till laggkärlstillverkning, i hvilket afseende boken skattas särdeles högt. Äfven till költräd å fartyg kan boken nyttjas, emedan virket bibehåller sig ganska länge, då det ständigt förblifver under vatten. Bokållonen, som hafva en mandelliknande smak och af hvilka olja kan pressas, utgöra ett synnerligen värderadt bete för svinkreatur och hjortar.

3. Paleont. De äldsta kända arterna af bokslägtet anföras från kritperioden. Under den tertiära voro flere arter allmänna; några förekommo t. o. m. på Spetsbergen och Grönland.