Vant, sjöv., tåg af hampa eller jerntråd (stundom kettingar), hvilka sidovägen stötta master och stänger. Undervanten gå från masttoppen vid märsen till rösten i skeppssidan, stängvanten från stångtoppen vid bramsalningen till märsranden och bramvanten från bramknopen genom salningshornen till en s. k. svigtningsring på märsstången och derifrån oftast ned i märsen. Hvarje särskildt vant kallas spant, och tvänne närliggande vantspant utgöra tillsammans ett sammanhängande par med ett öga i bukten (vantögat), hvilket kränges öfver toppen. Först pålägges styrbords första vantpar, derefter babords första o. s. v. Finnes udda antal spant, kallas det aktersta (sista) krysspant. Detta har en stjelk på hvarje sida om masten. I vantens ändar äro »jungfrur» inbända, hvilka medelst taljerep förenas med andra motsvarande jungfrur i röst-jernen å skeppssidan (se Röst 1) eller (beträffande stängerna) i jungfrujernen å märsranden, för att vanten skola kunna ansättas. Detta sker å nyaste fartyg med en skrufinrättning (se nedan), hvarigenom både tid och arbete inbesparas. Vanten benämnas efter den mast eller stång de tillhöra, t. ex. fockvant, storstängvant, kryssbramvant o. s. v. För att underlätta folkets uppäntring förses vanten med veflingar, tvärs öfver fastnajade linor, som bilda ett slags trappsteg (se Latta). Jfr Tackling.

Vant (Shroud) [Want, Wanttau], tåg, som sidovägen stötta masten, äro visserligen på större fartyg nödvändiga, men på mindre båtar kunna de oftast undvaras, och med somliga slag af segel böra vant icke finnas. Detta är särskildt förhållandet med balansloggertseglet, hvars stora fördel, att med alla vindriktningar kunna utfiras vindrätt utan att seglet slår eller knycker, går förlorad om vant finnas på masten. Äfven med sprisegel bör man helst undvara vant, och att detta går för sig syntes i forna tider på vår västkust, där sprisegelriggade båtar ända upp till tio tons deplacement ofta seglade utan vant. Lotsar och fiskare brukade säga, att vanten voro till ingen nytta i laber bris, då seglet var hissadt i topp, och i hård bris, då seglet var djupt refvadt, drog vantet masttoppen åt lovart så att den bräcktes. Det är visserligen sant att, när man begagnar vant till en mast, kan denna vara något smäckrare än eljest. Men då därvid vantens vigt tillkommer, så vinner man på det hela taget ingenting genom själfva mastens lätthet. Ty i toppen, där vanten fästas, måste masten i alla fall vara minst lika svår som om den skulle vara utan vant, och det är just vid toppar och nockar som rundhultens vikt är mest menlig för styfheten. En mast som icke skall förses med vant måste visser­ligen göras något svårare nedtill, men kan däremot i toppen vara smäckrare, hälst om den där icke frestas af pikefall eller dylikt, så att den icke nödvändigtvis behöfver hafva större totalvikt, och i alla händelser kommer dess tyngdpunkt längre ned. Naturligtvis måste man alltid besinna att frestningen vid mastspår och mastfisk blifver mycket större, när vant ej finnas. På fartyg kallas ett enstaka vant för spant eller spann (swifter) [Hoofd-, Hoft-tau], ett varitpar (pair of shrouds, span of the rigging) [Spann]. Vanten göras nämligen ofta parvis med ett öga, som kränges öfver masttoppen. Undermastens v. eller undervanten (lower rigging, lower shrouds) [Unterwanten]; märsstångens v., stängvanten (top mast rigging, t. m. shrouds) [Marswanten, Marsstengegut, Stengewanten]; bramstångens v. bramvanten (top gallant shrouds, t. g. rigging) [Bramwanten, Bramstängewanten, Bramgut]; öfverbramvant (royal shrouds,r. rigging) [Reuelwanten, Royalwanten] brukas blott undan­tagsvis och . då särskild öfverbramstång finnes. Ofvanom jungfrurna sitter vantjärnet (sheer batten, stretcher) [Spreiz-, Spree-latte, -latje] eller en horisontel järnstång för att styra jungfrurna, hvarför det äfven kallas riktningslatta.

Vant, tåg eller stållinor som stötta en mast sidovägen, och som äro förenade medelst vevlingar av lina eller trä och bilda repstegar för manskapet, att äntra till väders på. Varje särskilt vant kallas ett spant och två spant bilda ett vantpar, som medelst vantögat är krängt över masttoppen. Undervanten leda ett stycke nedanför toppen av en undermast till röstjärnen i fartygssidan, med vilka de äro förenade medelst ett slags block, som kallas jungfrur och taljerep. På ångfartyg, ja även på moderna segelfartyg, ser man numera ofta i stället för taljerep, att vanten äro fästade till skeppssidan medelst sträckskruvar. På järnfartyg kunna de försvara sin platsmen på segelfartyg, där man gärna vill hava allting böjligt och smidigt, torde ej ombytet vara så lyckligt. Stängvanten eller den del av stående riggen, som stöttar den närmast över undermasten stående stången sidovägen, äro fast i puttingsjärnen. Dessa uppbära ytterkanten av märs eller salning. Bramvanten hava samma upgift rörande bramstången.